När jag och Andreas valde att behålla Joline hade vi räknat ut hur vi skulle klara oss ekonomiskt. Vi skulle ha våra studiebidrag, mitt underhållsbidrag från Pappa, min föräldrapenning, Joline barnbidrag samt Andreas lön från hans helgjobb. När föräldrapenningen gick ut och jag började plugga på heltid, skulle Andreas ha varit klar med skolan och kunnat jobba. Allting fungerade bra. Vi klarade oss bra. Vi hade aldrig något överflöd men vi behövde heller inte vända och vrida på varje krona utan kunde spontanköpa grejer hade ändå alltid pengar kvar när månaden var slut. Tillsammans hade vi ett sparkonto och vi sparade pengar i en burk. Vi behövde inte leva på andra och vi var inte beroende utav någon. Jag saknar det otroligt mycket!

När jag flyttade ifrån Andreas tog jag ut min föräldrapenning 7 dagar i veckan för att få det att gå ihop. Utöver föräldrapenningen på ca. 4000 kr hade jag studiebidrag+underhållsbidrag och halva barnbidraget. Det gick runt, men jag hade ingen möjlighet att spara några pengar. Jag sökte bostadsbidrag. Jag ringde till socialen. När jag kontaktade socialen var jag säker på att jag skulle få hjälp. Jag förklarade min situation:  "Hej, jag heter Jasmine Magnusson och jag är 17 år. Jag har en dotter som är 1,5 år och nu har vi separerat från hennes pappa. Jag och pappan har klarat oss utan ekonomisk hjälp från er, sedan vi flyttade hemifrån när vi var 16 och 18 år. Nu, när jag bor själv, kommer jag att klara mig så länge som jag har föräldrapenning. I Augusti börjar jag plugga på heltid och mina föräldradagar går ut. Då kommer jag att ha 1 500 kr i månaden att leva av. Jag har bara ett år kvar att plugga då, resterande år har jag läst in hemma under min mammaledighet. Har ni möjlighet att hjälpa mig från Augusti och fram till min student?". Det tog så otroligt mycket utav min stolhet att överhuvudtaget lyfta luren och ringa dit. Jag hade inte tänkt att jag någonsin skulle behöva det för jag och Andreas skulle ju hålla ihop, emot alla odds och tillsammans skulle vi klara oss. Kvinnan i telefonen svarade mig "Jaha, jaja.. okej.. men det är din mamma som är försörjningsskyldig till dig så du och din dotter är hänvisade till henne och hennes boende." Då förklarade jag lungt och sansat att min mamma är ensamstående och arbetslös (hon var arbetslös då) och att det inte finns plats för oss i hennes lägenhet. Då säger kvinnan "Då får du försöka se dig om efter andra möjligheter och kanske försöka hitta dig ett jobb" Jag svarade såklart att det inte finns någon möjlighet för mig att jobba eftersom att jag går i skolan och hela dagarna och när jag kommer hem måste jag ägna tiden åt min dotter. Jag förklarade också att jag självklart vill kunna försörja mig själv men att jag så gärna ville ha hjälp genom mitt sista år i skolan. Kvinnan föreslog då att jag helt enkelt skulle hitta en lösning och önskade mig lycka till! LYCKA TILL? Jag kände mig så jävla förnedrad och liten i det ögonblicket. Jag bestämde mig för att aldrig någonsin kröka på nacken igen och be om hjälp. Hon frågade mig om jag behövde hjälp och terapi eller om jag behövde besöka stödgrupp för mig och min dotter. NEJ, FÖR I HELVETE,  - JAG HAR EN JÄTTE BRA KONTAKT MED MIN DOTTER OCH JAG BEHÖVER INGEN JÄVLA TERAPI. JAG BEHÖVER LITE PENGAR, I ETT ÅR, FÖR ATT SEDAN FÖRHOPPNINGSVIS VARA SJÄLVSTÄNDIG RESTEN UTAV LIVET!

Det tog nästan 4 månader innan jag fick beslut från försäkringskassan angående bostadsbidrag. DÄR stod det att jag hade missat att bifoga hyreskontraktet. Så jag gjorde en ny sökning med hyreskontrakt. Det tog två månader innan jag fick veta att vi inte var folkbokförda på rätt adress. Jag och Andreas måste ha missat att skicka tillbaka något papper - och därför stod jag och Joline fortfarande skriva på Andreas adress. Därför blev jag inte beviljad bostadsbidrag. För ca två veckor sedan skickade vi in folkbokföringen och fick då ett brev tillbaka att Andreas var tvungen att godkänna att Joline ska stå folkbokförd hos mig. De skrev att de skulle skicka ett brev till honom där han kan bekräfta. Andreas har inte fått något brev. Igår ringde jag till Skatteverket och bad om en ny sådan blankett till min adress, så att vi kan skicka in den och få Joline folkbokförd hos mig. Sedan måste jag göra en ny sökning till försäkringskassan där jag efterfrågar bostadsbidrag retroaktivt från och med mitt första sökdatum i mars månad. Jag måste bevisa att jag bott i min lägenhet och betalat hyra varje månad och det kan jag göra genom att bifoga kvitton på betalade hyror samt ett bevis från min hyresvärd. Kanske, om jag har tur, får jag mitt bostadsbidrag retroaktivt så att jag kan betala tillbaka de pengar jag lånat sedan augusti när jag inte haft några pengar.

Min mamma, mormor och morfar har ställt upp och betalat mina räkningar sedan föräldrapenningen gick ut. Jag har betalat min mat och vattenräkning. Just nu har jag hyra, mobilräkning, trygghansaräkning och dagisfoton att betala och jag har studiebidraget på 1000 kr att leva på i en månad. Det förstår ju vem som helst att det inte går ihop. Därför har jag sagt upp min fina lägenhet och flyttat till mamma. Lägenheten står fortfarande möblerad men jag klarar inte av att vara där för att jag får ångest. Förhoppningsvis blir jag av med den innnan min uppsägningstid går ut. Jag hoppas på det, för min hyresvärd hade en visning idag på eftermiddagen. Under tiden försöker jag att lösa betalningen av månadens räkningar.

Jag har försökt att få tag på någon på Socialkontoret i Nora halva dagen idag. Det finns inget direktnummer till "försörjningsstöd" och växeln har stängt till på måndag. Jag har ringt på samtliga nummer under socialkontoret i katalogen men en utav dem var på semester och på övriga nummer hade handläggaren gått hem för dagen. Jag tänker nämligen kräva att de betalar min hyra den här månaden! Jag tänker göra vad som krävs - även om det betyder att jag måste förminska mig själv så mycket jag kan - och titta på dem med stora, tårfyllda ögon. Det finns inget utrymme för att vara stolt längre! Jag antar att jag måste framställa mig som en person långt ner på samhällsstegen. Jag måste upprepa klart och tydligt att jag inte k l a r a r mig själv. Jag måste gå på terapisamtal med Joline och "laga-relationen-samtal" med Andreas.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till just nu. Helst utav allt vill jag dra täcket över huvudet och dö. Jag vill ge upp nu för att jag är så förbannat trött! Jag är inte arg på socialen och försäkringskassan i första hand - för jag förstår om de har begränsat med pengar. Jag är medveten om att det är lågkonjunktur och att Nora kommun redan överskridit budgeten för längesedan. Jag förstår om de ha långa köer och för lite personal på grund av nerskärningar. Den jag är arg på är mig själv - för att jag är en sån där "Ung-jävla-mamma-som-inte-kan-klara mig-själv". Jag som skulle bevisa för alla att jag skulle klara mig själv. Jag som inte skulle bli som de fördomsfulla jävlarna förutspått.

Nu vet ni hur illa det är. Det är så här jävla illa.

Kan man leva på kärlek? ♥

Bästa låten just nu!

 

GRATTISGRATTISGRATTIS Julia Selinder, 18 år idag! ♥
Ikväll blir det tjejmys och utgång med världens bästa brudar. PUSSPÅDET!

UNG MAMMA - Att välja sin egen väg och sedan gå den

Jag heter Jasmine Magnusson, är 18 år gammal, går tredje året på gymnasiet sam/sam. 080102 föddes min dotter Nova Joline Alexandra. Just nu håller jag på med ett ”Ung Mamma” projekt som jag ska redovisa skriftligt och muntligt i min klass. Nu vill jag ha hjälp från andra Unga Mammor med svar på några frågor. Om ni har tid och möjlighet får ni gärna svara på dessa frågor och skriva en kort presentation av er själva samt blogg och mailadress överst. Dessa uppgifter kommer att vara anonyma i arbetet om så önskas. Maila gärna svaren till mig: [email protected] eller besvara dem i kommentarsfältet på min blogg: http://langtarefterdig.blogg.se.

- Var ditt barn planerat? Hur kom du fram till att du ville behålla honom/henne?

- Har du stött på fördomar, påhopp eller att människor ifrågasätter ditt beslut att skaffa barn? Om du har det, utveckla gärna från vilka (utomstående, familjen, barnmorska, BVC) och hur kritiken har fått dig att känna dig.

- Vad tycker du är positivt/negativt med att få barn när man är Ung? 

- Vad upplever du är svårast med att vara Ung förälder?

- Såhär i efterhand, med facit i hand, känner du då att du borde ha väntat med att skaffa barn? 

- Slutligen, vad vill du säga till dem som har fördomar mot Unga Föräldrar?


Är du Ung Mamma - besvara gärna dessa frågor!

Nu ska jag fortsätta skriva på "Ung Mamma" arbetet och dricka Jokk Bärdryck och äta bragochokladkex.
Det är kreativitet!

Idag var jag hemma hos Andreas för att lämna Joline. Han bor kvar i vår gamla lägenhet. Jag har knappt varit där sedan vi separerade och de få gånger jag har lämnat Joline har jag i princip bara vänt i dörren. Idag följde jag med in och lät Joline visa sina leksaker hon har hos pappa och pratade bla. med Andreas om planer inför julen och hur vi ska fira för att göra det bäst för Joline. Vi bestämde att vi ska handla julklappar till Joline tillsammans en heldag i Örebro. Det är ju båda julklappar och födelsedagspresenter som ska inhandlas samt 24 stycken små paket till en "öppna-varje-dag-kalender" (vad de nu kallas?).

Hur som helst.. jag fick kämpa emot tårarna hela tiden. Det var otroligt jobbigt att vara i lägenheten igen. Det gjorde ont i hjärtat, som om någon kramade det alldeles för hårt och det kändes tungt att andas. Jag vet inte vad som hände med mig, men det var otroligt jobbigt känslomässigt att vara där. Den sista gången jag lämnade lägenheten och fortfarande var tillsammans med Andreas, trodde jag att jag skulle komma tillbaka som vanligt dagen därpå, men sedan gick jag direkt från Josefine till mamma och kom aldrig tillbaka igen, förutom när jag skulle hämta våra saker. Kanske är det därför som det kändes så jobbigt idag, att jag aldrig hann "avsluta" ordentligt.

Det var min första lägenhet. Min första sambo-lägenhet. Där firade vi Jolines ettårsdag, hennes första jul och delar såklart både underbara och tragiska minnen. Jag satt i soffan och lät tårarna rinna över allt som kom tillbaka till mig. Lilla bebis Joline och tidiga mornar, diskberg från köket, tjafs om vem som skulle göra vad, mysiga kvällar, Jolines första små steg på köksgolvet. Jag kände mig så misslyckad när jag satt där och såg mig omkring på det hem som vi gemensamt försökt bygga upp. Jag kände mig misslyckad över att vi misslyckades..

Jag trodde inte att jag skulle ha en så "stark relation" till en lägenhet, men det skakade om mig ordentligt känslomässigt när jag var där idag. Jag saknar nog den där hemma-känslan som jag hade när jag bodde där, men som jag aldrig riktigt fick i lägenheten jag flyttade till.

Det är lite svårt att beskriva känslan.. men någon utav er kanske förstår.

Godmorgon! ♥

Idag ska Joline åka till Andreas efter lunch och stanna hos honom tills imorgon. Hon mår mycket bättre nu och har sovit som vanligt både inatt och igår natt. Jag ska passa på att färga både utväxten och resten utav håret när hon åker. Förra gången använda jag Rödbrun färg och det blev superbra så jag ska använda samma idag. Ska även försöka hinna sola och fixa med bostadsbidrag och folkbokföring hos Skatteverket. Jag är så jävla trött på pappers-Sverige. Det driver mig till vansinne... PUSS&KRAM PÅ ER ALLA, HA EN LOVELI DAAAG :-)

 

Alla bloggar om Katrin och hennes kommande bebis så självklart måste
även vi säga vårt. Vi (jag och Joline) är övertygade om att Katrin kommer
bli en supermorsa. Hon kommer att vara unik och ha sin egen "mammastil"
precis som oss alla andra. Jag beundrar henne för att hon verkligen krossar
jantelagen och vågar sticka ut från den gråa massan. Katrin säger det ingen
annan vågar säga och hon är inte rädd för att ta kritik. HON ÄR COOL.

En hel familj falukorvsringar har flyttat in på min mage. Det är mjukt och skönt att ha dem där och så värmer de nu när det börjar bli kallt. Dock är jag lite besviken över att de inte frågade mig om det var okej för dem att flytta dit, jag menar, magen är ju faktiskt min. Så nu är det dags att än gång för alla säga hejdå till familjen falukorv. Springa ikväll? ;)

Såhär känns det just nu. Tre daim senare..

The Queen av tjock-mat och Jasmine-gödning har inte varit här på ett tag
och jag saknar henne oerhört. ♥

Joline kliar på sina svinkoppor. Hon skriker och bråkar, för att det gör ont. Jag är extremt godissugen. Joline vill gå ut, hon är rastlös - och jag vill absolut inte gå ut för att det är kallt. Vad händer? Vi går ut och sätter upp "Ledig lägenhet lappar" och köper godis. Förenar nytta med nöje och tillfredställer ett behov.

Joline har skrikit hela natten. Hon har gråtit och ropat mamma timmarna igenom. Hon har skrikit "BAJSAAAA, MAMMAAAA" fler gånger än jag kan räkna till och sagt ajajaj minst 100 gånger.

Jag har svinkoppsbaciller överallt. Jolines fingrar har varit i mina ögon, min mun, min näsa och mina öron. Jag har svinkoppsdregel över hela kroppen. Det är svinkoppsbaciller överallt - i sängen, på alla snuttefiltar, ytterkläder och vantar. Jag har handdesinfektion på våra händer hela tiden och jag tvättar de sviniga kopporna flera gånger om dagen.

I natt var Joline så ledsen och arg på sviniskopporna att hon till och med kastade Olle i väggen. Kattungen fick stryk och mormors nagellack fick sig en omgång. Jag mutade med pepparkaka, piggelin och tweenies men inget hjälpte.

Nu har vi varit på Vårdcentralen där de konstaterade att kopporna var svinkoppor och på apoteket där vi fick Heracillin utskriver. Ikväll ska hon få sin första dos, sedan tre gånger dagligen i en vecka.

.. antagligen kommer Joline hata mig tre gånger om dagen i en vecka framåt. Jippi!

Och så vill jag slutligen tillägga att koliknätterna med bebis var piece of cake i jämförelse med det här. Åtminstonde vågar jag säga så nu, när jag glömt hur illa det förstnämnda var ;)

Joline har fått svinkoppor. Jag hatar äckliga, infektionsluktande blåsor. Hon har dem runt hela munnen.
Hejdå med planerna på att hälsa på Unga Mammor imorgon. Hej till dagisbakterier!!!

En bra artikel! 

Grattis! Tror han är en superkille, brandmän brukar vara det, har flera i min släkt så han jobbar nog med någon av dem! Grattis igen!
Tack så mycket! Han är en superkille. På alla sätt och vis.

Har han barn då?
Nej, han har inga barn.

Vad tycker dina föräldrar? Han måste ju vara rätt nära deras ålder..
Min pappa har jag ingen kontakt med. Min mamma fyllde 37 i somras, så det stämmer att de är närme varandra i ålder än jag och Tony. Jag tänker inte alls på det, för det är vi som blev kära i varandra och det känns väldigt naturligt. Mamma tycker att det är bra att han är äldre för det betyder att han är mogen och trygg i sig själv. Det funkar jättebra.

Hur lägger man in en stöt lixom på nån som är såpass mkt äldre/yngre?
Det föll sig väldigt naturligt, så jag vet inte om någon utav oss gjorde något speciellt. Däremot kan jag avslöja att jag aldrig trodde att vi skulle bli ett par. Jag trodde inte att han skulle "se mig" överhuvudtaget eftersom att jag är så mycket yngre. Jag vet inte hur många gånger jag sade till Josefine att det var kört, ingen idé osv..

Jag lade inte in någon stöt, för jag trodde att det var omöjligt och tänkte att vi kunde vara bra vänner. I dag är vi mer än vänner och det var nog för att det var meningen att bli så. Ödet?

Vad tycker han om att du har Joline?
Som har har uttryckt det är han glad att jag har Joline, för att det har gjort mig till den person jag är idag.

Hur ofta umgås ni?
När jag är barnledig och då och då på eftermiddagar när jag har Joline också, för att "mjukstarta" deras relation till varandra. Han har sovit hos mig två gånger samtidigt som Joline, men vi har aldrig sovit över hos honom.

Har Tony och Joline träffats? Om ja, vad tycker de om varandra?
Joline tycker att jag är hennes och ingen annans. Hon vill inte dela mig med någon och det behöver hon inte heller för jag ser till att bry mig extra mycket om henne när Tony är med. Hon får massvis av bekräftelse för att hon ska veta att hon är viktigast. Joline låter "aaaaaarghhhee" när vi kommer för nära varandra och vill ha all uppmärksamhet hela tiden, vilket hon oftast får. Det går bättre och bättre, ingen ska med tåget ;)

Ska äta gårdagens rester. Och lyssna på Starship & Cyndi Lauper.
Man kan inte leva på kärlek. ♥

Snart kommer jag att veta vilka ni är & publicera era namn här på bloggen!
Ciao.

Ung Mamma - Mitt liv som ung, ensamstående & heltidsstuderande mamma

Den 23 april 2007 kom jag på vem jag ville vara. Jag hittade min plats. Jag kände, för första gången på många år, att lyckan hittat hem. Jag visste att jag var på rätt väg. Ni vet känslan av att alla bitar plötsligt passar ihop och cirkeln sluts. Jag kände mig trygg, lugn och i ett med mig själv, när jag som femtonåring gjorde ett positivt graviditetstest.

Den där onsdagskvällen påbörjade jag mitt livs viktigaste resa. Jag fick reda på att jag var gravid. Jag kände ”äntligen har jag nått den punkt i livet då jag känner mig fullständig”.  När jag lade mig för att sova den kvällen fantiserade jag om bebisen och mamma livet. Jag försökte visualisera framtiden och hur vi skulle få det att funka tillsammans och göra det allra bästa för bebisen. Jag hade en tydlig, väl genomtänkt plan inuti mig och var aldrig någonsin orolig för att vi inte skulle bli bra och kärleksfulla föräldrar. Jag visste att avund, hat och fördomar skulle försöka smutsa ner min lycka men jag lovade mig själv att bara rycka på axlarna och söka sanningen inuti mig själv.

Jag och Andreas hade varit tillsammans i nästan två år när vi fick graviditetsbeskedet. Vi hade hunnit med ett missfall innan och efter det började jag aldrig med mina p-piller igen, fast ändå tog det drygt ett år innan jag blev gravid. Vi hade pratat väldigt mycket om barn och familj och att vi båda ville bli unga föräldrar.

Vi bestämde att vi skulle bo kvar hemma hos mamma några månader efter förlossningen, för att vi skulle se hur mycket utgifter respektive inkomster vi skulle ha varje månad och sedan kunna leta i lugn och ro efter lägenhet. Mamma, min lillasyster, jag och Andreas flyttade till större lägenhet och fick ett stort rum där vi gjorde i ordning för oss och bebisen. Jag fick även jobb över sommaren och tänkte spara de pengarna till att köpa bebissaker och leva på när jag började skolan. 

Slutet av 9: an var första veckorna av graviditeten. Jag mådde illa av lukter som matoset i matsalen och ville bara äta frukt och surt godis. Jag var likblek i ansiktet och fruktansvärt trött, så jag fick dagligen förfrågan om jag var sjuk. På skolavslutningen fick jag ha en vid klänning med band under brösten för att ingen skulle misstänka något. Min mage blev synlig väldigt tidigt och brösten växte flera kupstorlekar så jag fick kämpa med att hålla graviditeten hemlig. På skolavslutningsdagen kände jag nog starkare än alla andra, att jag lämnade ett kapitel bakom mig för att gå in i ett nytt. För de flesta andra väntade gymnasiet, en ny miljö och nya möjligheter. Jag väntade på en liten bebis och en total förändring av hela mitt dåvarande liv.

Sommaren 2007 är mitt livs bästa och värsta sommar. Bästa, för att jag fick dela den med en gammal vän från mellanstadiet som även hon var gravid men tre månader längre gången. Vi delade allt den där sommaren och jag är evigt tacksam för att vi kunde gå igenom och dela våra graviditeter med varandra. Jag har svårt att se hur det skulle ha blivit utan henne, för vi var och är fortfarande bästa vänner. Med Josefine kan jag verkligen vara mig själv och känna mig accepterad och förstådd för hon vet precis hur det är att vara i min situation för att hon är i precis samma själv. Det sämsta var att Andreas inte ville att vi skulle behålla barnet trots att planerna på att skaffa barn varit gemensamma och beslutet att inte använda preventivmedel var bådas ansvar. Han var rädd för vad som skulle komma och att vi inte skulle klara av vad som förväntades av oss. Då, när jag var gravid, kom han på att han inte kände sig redo.

För mig fanns aldrig något alternativ. Abort fanns inte i min värld. Jag kunde helt enkelt inte ha genomfört en abort och överlevt efteråt. För mig kändes det som lika med depression, ångest och mörk spiral tillbaka ner i träsket av självskadebeteende och ätstörningar. Efter ultraljudet i v 18 förändrades Andreas och började acceptera och glädjas åt graviditeten. För honom blev det mer verkligt när han fick se, höra och kunde känna bebisen. Han var fortfarande den utav oss som oroade sig och som behövde övertygas om att allt skulle bli bra. Dock kände jag att han engagerade sig och att vi var två om graviditeten efter det och jag vet att han gjorde sitt bästa, utifrån sina dåvarande förutsättningar och det räcker för mig. I dag förstår jag att begreppet ”dela” och ”vara två” om en graviditet är någonting helt annat än vad jag kände och upplevde då.

Jag började Samhällsvetenskapliga linjen på Rudbeckskolan i Örebro efter halva graviditeten hade gått. Då hade bebismagen hunnit bli rejält stor. Jag kände aldrig och har aldrig känt att jag skäms för att vara ung mamma. Jag var och är extremt stolt över det, så jag har inte haft och har inga problem med att berätta min historia och bemöta fördomar och kritik. Jag hamnade tyvärr i en klass där de flesta var väldigt omotiverade och det drog ner min motivation som jag hade när jag började. Bebisen var beräknad till 23 december och min första plan var att hinna gå hela terminen, men en kombination av att motivationen försvann och långa bussresor fick mig att ”bara” läsa Matte, Datakunskap och Samhällskunskap.

Jag gick på Rudbeck till och med mitten på november sedan unnade jag mig själv en sista ledig månad innan beräknad förlossning. Jag tänkte passa på att förbereda mig mentalt, vila och ordna det sista inför bebisens ankomst. Jag ägnade mig åt att blogga och min blogg växte sig större och större. Jag anmälde mig även till Noras Lucia och blev en utav kandidaterna, dessutom var jag med i Noras Ungdomskör så jag bokade in att sjunga på julavslutningen i kyrkan samma dag som min beräknade förlossning.

Jag var enorm när det var dags för Lucia. Min mage var så stor att jag blev tvungen att ha ett enormt lucialinne för att det inte skulle bli kortare där fram. Det röda bandet fick vi sätta ovanför magen. Det stod om mig i tidningen med överskriften ”höggravid 16årig tärna” så det var en hel del uppståndelse kring mig just då. Jag vägrade låsa in mig och sluta leva för att skydda mig från människors åsikter. Kanske hade det varit enklare att göra vad människor förväntade sig men jag kände inte att jag hade något att skämmas jag. Jag valde att inte göra saker i ”helt rätt ordning” enligt samhällets oskrivna regler och normer, men jag gjorde det och har gjort det bra. Det är det som räknas, tycker jag.

Den 2 januari 2008 kl. 15:46 föddes Nova Joline Alexandra på Karlskoga Lasarett. Jag hade en underbar förlossning där jag kände att jag hade kontroll och kunde fokusera på min kropp. Jag kände hela tiden att jag kunde hantera smärtan även om det gjorde så ont så att jag trodde att jag skulle dö. Den finaste stunden i livet var när hon äntligen fick komma ut till oss och vi fick hålla om henne. Många långa månader av väntan och längtan var över och kärleken till hennes sköljde över oss som en enorm våg och kan inte beskrivas för dem som inte upplevt känslan av att se och röra vid sitt barn för första gången. Det var ett stort ögonblick. Mitt livs viktigaste och underbaraste ögonblick. Jag visste så väl att jag hade gjort rätt som valde att bli mamma, trots att jag bara var 15 år när jag tog beslutet. Ingenting kunde ha blivit mer rätt.

Jag sitter hemma hos Tony med ett stort glas cola och massvis med choklad. Det är en sån där vecka i månaden när jag älskar choklad, ni vet? Och en sån där vecka då det är lika bra att tillgodose kroppen med lite extra, för husfridens skull :-)

Jag ska plugga hemifrån idag så Joline är på dagis i allafall. Jag ska skriva ett arbete till kursen etik & livsfrågor om hur det är: "Att vara Ung Mamma - mitt liv som ung, ensamstående, heltidsstuderande mamma..". Det kommer nog att bli ett långt arbete men väldigt intressant att skriva. Skönt att ha bloggen att kunna citera ifrån och använda sig utav färdigt material från graviditet och förlossning samt första bebistiden.

Publicerar arbetet här på bloggen sen!

Just nu sitter jag i skolan & lyssnar på "Angels on the moon" med Thriving Ivory. Ingen annan från klassen är här, men jag pluggar ifatt en del som jag inte gjort i helgen. Klockan 12 ska jag luncha med Jossan på Njuta & förbereda inför vår FN-dag i morgon. ♥



Vackra Paulinne & vackra Josefine!

Jag är stolt över oss. Vi har gjort och gör vårt bästa.
Joline, mamma & pappa älskar dig över allt annat. ♥

Nu får ni vara ärliga, är det här min grej?

Tre bajsblöjor, nåra vansinnesutrbrott, femton barnprogram och en kladdig yoghurt macka senare ska vi göra oss iordning och gå på långpromenad. Joline har blivit lika morgonpigg igen, så hon har vaknat långt innan 5 både i fredags, lördags och idag. Hon har ju haft en period då hon sovit lite längre på morgonen så vi trodde att det höll på att vända. Hemma hos Andreas har hon sovit till klockan 9 två mornar i rad och det är rekord!

När Joline låg i magen sov hon hela dagarna och vaknade vid sena eftermiddagen och sparkade vilt fram till tidiga morgonen. Min barnmorska sa att ofta har bebisen samma sovrutiner i som utanför magen. "Okej då.." tänkte jag, men hade ingen aning om vad vi hade att vänta. Att bebisarna "sover, äter och bajsar" när de är små stämde inte alls in på Joline. Hon sov aldrig. Hon sov kanske 3-5 timmar per dygn och då var hon tvungen att sova med mitt bröst som napp. Om jag lade ifrån mig henne tog det några minuter innan hon vaknade och då var det bara att börja amma igen. Sovrutinerna från magen höll i sig också, så Joline hade vakentid från ca. 17:00 på eftermiddagen till 04:00 på morgonen. Hon gallskrek om jag inte gick fram och tillbaka med henne och sjöng. Ibland satt vi vakna i soffan, framför en film eller tv:n och Joline tittade på mig med stora ögon och munnen som ett litet o. Hon skrek konstant när vi var ute och gick i vagnen så jag fick ändra till sittvagn när hon fortfarande var jätteliten.

När "kolik & skrikperioden" var över insåg Joline att hon var väldigt pigg på morgonen och vaknade ofta innan 03:00 och var klarvaken. Vi gick upp och jag drog med mig täcke och kudde och så satt vi och lekte i vardagsrummet. Hon somnade om vid 8-9 på morgonen men bara i högst en timme.

Vid 6 månader ungefär vaknade hon och ville ammas varannan timme och gallskrek varje gång. Då fick jag gå upp och sitta med henne skrikandes i soffan tills hon gav upp och somnade om. Denna lilla process repeterade vi ett antal gånger varje natt.

När jag slutade amma och Joline började äta välling började nätterna att lugna sig igen. Men ända fram till i början av sommaren vaknade Joline mellan 04:00 och 04:30 varje morgon. Sedan har det blivit längre och längre mornar, så nu vaknar hon runt 6-halv 7.



En sovande bebis är det sötaste som finns..

Har precis haft en arg diskussion om sex under graviditet och efter graviditet, så jag tänkte att diskussionen kunde fortsätta här på bloggen. Jag har många läsare som är föräldrar och det vore roligt om ni kommenterade. Ni som inte vill ställa upp med namn eller bloggaddress kan kommentera anonymt. (Ja, nu är det tillåtet igen, haha!)

När jag var gravid med Joline tappade jag sexlusten så fort magen började synas. I de flesta gravidböcker/tidningar står det att sexlusten ska öka när man är gravid & sexet ska bli bättre än någonsin. Personligen klarade jag inte av sex med synlig bebismage. Jag kände mig enbart som en mamma och "avsexualiserade" min kropp. Jag såg hela min kropp som en föda-barn-och-amma-bebis-maskin. Jag ville knappt ligga nära Andreas på kvällen utan byggde ett berg av kuddar mellan oss i sängen. Allt medan magen växte kände jag mig mindre och mindre attraktiv. På slutet hade sex aldrig varit ett alternativ överhuvudtaget, för då kände jag mig som en producerande mjölkkossa. Jag kände mig vacker under hela graviditeten. Vackrare än någonsin. Men absolut inte sexig och tänkte inte ens på det (vad jag minns!)

När Joline var nyfödd fram till hon var tre månader hade hon kolik och jag var en mjölksugande igel på min kropp. Jag tog mig knappt utanför dörren och på nätterna promenerade jag timme ut och timme in i vardagsrummet & lyssnade på Disneylåtar. Tidigt på morgonen somnade jag ammandes i soffan och sedan hade jag fullt upp med att hinna med disk, tvätt, matlagning med Joline på armen. Alltså fanns det ingen tid för sex överhuvudtaget. Och även om det funnits tid, hade jag inte haft något behov. Jag såg på min kropp som en mjölkmaskin och trodde aldrig någonsin att jag skulle känna annorlunda. En kram i dörren eller en hand på insidan av låret var ren och skär porr för oss.

Jag har fortfarande inte "fått tillbaka min kropp", utan enligt mig tillhör den fortfarande Joline. Det har blivit mycket bättre, men fram till hon var 7-9 månader var jag extrem. Jag tog aldrig av mig kläderna helt, med tanke på att jag ammade och jag det finns inget mer avtändande än bröstmjölk och underlivet kändes inte alls som förut. Att jag "avsexualiserade" min kropp stämmer mer än bra. Jag börjar sakta men säkert att återfå min kroppsdelar. Dock ser jag fortfarande på mina bröst som "matmaskiner" där bebisen ska äta och förövrigt är min kropp skapad för att bära och föda barn.

Hur har ni känt? Har ni också "avsexualiserat" era kroppar sedan ni fick barn? Hur har det varit, har ni haft sexlust när ni var gravida eller när era barn var/är små? Tacksam för svar!

Vissa dagar spelar det ingen roll vad jag gör. Allt är fel. Joline blir uttråkad och klättrar på väggarna efter 10 minuter när vi lekt någonting. Hennes tålamod är 0,2 sekunder och sedan följer några minuter av ilskeutbrott. Hon har oftast sina guldstunder när hon leker med sina dockor. Då kan hon sitta själv i flera timmar och vill inte bli störd. Hon är så otroligt duktig och "vuxen" när hon håller på med dockorna, som om de vore riktiga bebisar. Igår namngav vi favvis dockan, så nu heter han Olle och har på sig de kläder som vi köpte till Joline när hon låg i magen och inte visste om hon skulle vara flicka eller pojke.

Som tur är, ger de mysiga och lugna stunderna så otroligt mycket energi och kärlek tillbaka, att man orkar hur länge som helst. Imorse låg vi i nästan två timmar och bara läste, åt frukt och kollade på barnprogrammen tillsammans. Då påminns man om varför man sliter ihjäl sig och varför man älskar så att hjärtat nästan går sönder... ♥

Jag älskar dig. ♥

Ikväll ska jag och snuttis ha tjej-mys med IDOL och morötter+dip ;-)

Någon lurade på mig denna mössa för 129 kr från H&M. :-)
... och jag ser ut som Ronja Rövardotter!

Den här morgonen började inte med världens bästa flyt. Joline vaknade innan klockan 5. Jag börjar på att bli ordentligt förkyld. Vagnen hade jag glömt att ta in och det har spöregnat hela natten =dubbeldyngsur vagn + filtar och annat som låg där i och Jolines ytterkläder till dagis. Just äter Joline frukost framför tv:n medan hon kollar på Tweenies, så jag hinner uppdatera en kortis här.

I dag ska jag vara hemma från skolan & bara mysa med Joline. ♥

Min motivation har återvänt. Sakta men säkert har jag börjat "återvända" till den gamla plugghästen jag egentligen är. Jag känner igen mig själv mer i den här rollen och hoppas att jag orkar fortsätta fram till jullovet. Just nu är det extremt mycket. Såklart. Tredje året på sam. Jag hade inte förväntat mig något annat. Jag ska försöka planera in plugg-tid varje kväll nu och ge mig fan på att klara det här!

Mycket uppdateringar ikväll!

06:45 - Godmorgon!

Han heter Tony. Han är 32 år. Han jobbar på Sandvik. Och som Brandman. Han är underbar! ♥

Har jolines pappa någon blogg?

Detta är en lite annorlunda frågestund. Jag vill att ni ställer frågor som handlar om mig som person/mitt liv och inte de vanliga "var Joline planerad", "hur klarar du dig ekonomiskt?" osv. Tänkte att det kanske kunde vara intressant då många utav er läsare har följt mig i över två år och andra bara några veckor. Nu har ni chansen att samla alla frågor på ett & samma ställe. Passa på!

Jolines "pappahelg" i helgen. Jag fick ha henne en dag extra, från igår till idag för jag tycker att vi fått så lite tid tillsammans den här veckan. Igår tog jag ledigt från skolan och Joline var hemma från dagis, så vi fick massa kvalitetstid tillsammans. ♥

.. Snart kommer mormor, morfar och gammelmormor hit och firar min lillasyster. Sedan ska Joline till Andreas och jag ska rymma iväg ett tag med (ni vet inte vem än!) och ikväll ska jag och My gå ut och träffa massa folk. Underbart! Har saknat My de senaste två veckorna då jag knappt inte träffat henne alls, för vi har båda börjat "toffla" som vi så vackert kallar det. Och det är ganska vackert också, faktiskt. :-)

En liten dagsupdate alltså!

En underbar version av "Goodbye my lover"

Denna spröda version krossar orginalet. Sam Hagberth!

Grattis Lilla, Lillasyster som börjar bli stor! 11 år idag! ♥
Jag älskar min familj.

Grattis igen älskling!

Till min älskade dotter..

När du kom till världen var jag full av styrka. Full av drömmar, hopp och liv. Du kom med ditt liv och gjorde mitt så mycket bättre. Du föddes till kärlek, av kärlek och kommer alltid vara den största kärleken i mitt liv. Du är den där ingrediensen i mitt liv som gör allt förbannat vackert, men jag kan inte riktigt beskriva dig i ord. Jag älskar dig och jag älskar mycket mer, men kärleken till dig kan inte mätas med kärleken till någonting annat. Du, min unika skatt, är pelaren som håller mitt hjärta på plats.

Varje dag när jag vaknar vill jag göra det allra bästa för dig. Jag offrar mig själv för dig. Jag ställer mig i skuggan av ditt ljus. Jag hoppas att du kommer vara stolt över mig när du blir stor, trots att jag inte alltid varit den perfekta. Jag kan inte ge dig allt, men jag kan ge dig kärlek och du kan växa dig stark på den. Jag kan inte finnas där för dig, hos dig, så ofta som jag skulle önska, men jag hoppas du förstår att allting jag gör är för din skull – vår skull. 

När allting inuti mig rasar samman och jag står kvar som ett skal, fyller du mig med ljudet av ditt skratt och gör mig levande igen. Jag orkar för din skull. Du förstår inte än men när du somnar viskar jag förlåt. Jag viskar förlåt och stryker dig över håret och hoppas att det gör dig lugn. Jag säger att jag älskar dig och att jag gör allt jag kan för dig och hoppas att det räcker till. Förlåt för att det kanske inte alltid räcker till, men snälla du, var stolt över att jag försöker.  

Du och jag, Joline, är ett team. Du och jag i ett krig mot världen, om det skulle behövas. Du och jag mot dem alla, om det är vad de kräver. Även om jag träffar någon annan. Älskar. Älskar ännu ett barn, är det du som är den första bebisen jag höll i min famn. Du var den första som låg i min mage. Det var dina fötter jag kände genom magen och det var din ljuvliga bebisdoft som jag lärde känna först. Du slet ut min kropp. Du är alldeles underbar. Det jag vill att du ska veta är att vad som än händer, oavsett hur vårt liv kommer att arta sig, påverkar det inte min kärlek till dig. Jag älskar dig och finns här för dig. Jag backar aldrig någonsin, för det är du och jag som är kärnan.

När du läser det här är du äldre och jag hoppas att du känner att jag har lyckats. Jag hoppas att du har känt dig älskad. Jag hoppas att du känner att jag funnits där. Jag hoppas att vi har det bra och att du känner dig stark och vacker, precis som du är.

Kärlek från mamma! ♥

Sitter i skolan just nu. Som vanligt innan ett prov var jag galet nervös. Bet ner mina naglar så långt det gick. Stampade med fötterna. Började tänka att "nu, nu är det kört med hela framtiden" och skickade hysteriska sms till mina vänner. :-) Naturkunskap A.. prov.. och jag hade verkligen inte pluggat i närheten av så mycket som jag borde ha gjort. MEN jag fixade det! Provet gick bra. Kanske inte överdriver skibra men jag skrapar nog ihop ett mvg trots allt. Nervositeten höll på att knäcka mig - igen. Och såklart svettades jag i otroliga mängder över faktumet att jag inte kunde läsa hela kapitlet utantill i sömnen. Jag må vara ett pluggfanatiskt freak med galna krav på mig själv, men jag är fantastiskt stolt över min hjärna och diggar den stenmycket för när det väl gäller - verkar den fixa det mesta.

Woho! Cred till mig!

Halvrött hår. Mörka ringa under ögonen. Svett. Förjävla hungrig. Skakis. Nervös. Kär.

Grattis finaste Paulinne ♥

Igår var jag hemma hos Paulinne med alla brudar och firade hennes 18års dag! Vi drack champagne, åt middag, åt en jävla god tårta, dansade, pratade, skrek och gapade och hade superkul! De andra skulle gå ut men jag följde inte med, utan blev hämtad utav världens finaste.. (Ni vet, han, Mr X) och idag är jag den enda utav tjejgänget som är i skolan. (Jag undrar varför?) I morgon eller ikväll kommer bilder från igår, det vill ni absolut inte missa!

I går kom jag hem med en stor klump i magen. Jag kände mig ledsen, sårad och frustrerad över alla rykten som cirkulerar och över att alla pratar bakom ryggen på mig, i stället för att komma till mig. Det känns så falskt, att gå på stan i Nora och de flesta hälsar glatt, kanske stannar till och småpratar lite och sedan kommer anonyma samtal, sms och kommentarer med elaka påhopp, kränkningar, hot och framförallt ett genomsyrande hat.

"Jasmine är en dålig mamma", "Jasmine tar aldrig hand om Joline längre", "Jasmine knullar runt", "Jasmine har flippat ur", "Jasmine skiter i skolan och allt annat förutom att supa och knulla"... Jag orkar inte!

Det är INGEN som vet vad jag gör, vem jag är, hur jag tänker/känner och mår, förutom jag själv. Mina närmsta vänner har en aning, men inte ens de vet vad som pågår inuti mig. Sedan jag separerade har det ständigt varit en ryktescirkus kring mig, Joline och vårt privatliv. Jag har blivit hårdhudad. Jag tar inte åt mig. Hatet brukar vanligtvis studsa iväg ut i tomma intet och jag brukar övertyga mig själv med sanningen som så väl säger att dessa rykten inte stämmer. Jag brukar ringa till Josefine så hon kan berätta för mig att jag duger och att alla andra helt enkelt saknar värdighet och respekt för mitt privatliv. MEN, nu har jag kommit till en punkt då allt hat har krupit igenom min hårda hud. Jag är inte lika stark längre. Jag mår inte bra. Jag hatar det här och att ständigt höra att jag är en otillräcklig och dålig mamma. Jag är så jävla förbannad, trött, arg, ledsen och frustrerad att det är såhär!!!

Fortsättning följer...

Tre stycken bilder från en väldigt rolig helg.

Tack för all positiv feedback! ♥

Vilken hatisk söndag! Det känns egentligen dumt att ägna ett helt inlägg åt er, som dagligen uppsöker vår blogg, men som uppenbarligen hatar oss, men det är bara för att visa upp vilka jävla idioter ni är.. Denna trevliga kommentar mottog jag idag kl 14:05 i ett äldre inlägg med bilder på mig. Jag tackar ödmjukast!

"Jasmine, ditt jävla äckel. Du klär dig som en jävla hora. Du är en äcklig, jävla hora. Du bryr dig inte ett dugg om Joline längre utan du bara knullar runt med massa olika jävla killar. Du verkar tro, på fullaste allvar, att någon tycker du är snygg????? Du ser fan utvecklingsstörd ut... Det finns inte någon kille i världen som skulle vilja sätta på dig även om du har en plastpåse på huvudet. Inte en enda jävel vill titta på dina äckliga jävla tuttar eller knulla din fitta som blivit förstörd när du födde din äckliga unge. Kul för henne att ha dig som morsa........låter du henne vara med när du knullar runt också? Patetiska luder!!!!!!!!!!!!"

Kommentar: "Men Gud... hon ser ut som en gorillaunge med sitt breda, hysteriska flin..."

Du kommenterar ett litet barn. Hon är 1 år och 9 månader gammal. Jag kan ha förståelse för eleka påhopp och kommentarer angående mig som person hur hur jag ser ut, klär mig osv. MEN att kommentera elakt om ett litet, oskyldigt barn, kan jag inte förstå, acceptera eller respektera. Vänligen, sluta uppsöka vår blogg, den är till för dem som uppskattar vad jag skriver och som kan ge någonting positivt tillbaka. Jag tycker verkligen synd om dig.

Jolines rum som jag gjort iordning i en klädkammare/garderob. :-)

Jag älskar dig.

Nu, när det börjar bli kallt och mörkt blir jag nostalgisk & tänker tillbaka på min gravditet och förlossning med Joline ♥ Jag och Josefine pratar förlossningar hela tiden och det blir en speciell känsla i magen varje gång. Lycka. Oändlig, oslagbar och oövervinnlig lycka. Ren och skär kärlek som inte kan beskrivas med några ord. Förlossningssmärtan är glömd och jag minns bara ett händelseförlopp som gett mig världens vackraste dotter. Det är den viktigaste dagen i livet, utan tvekan. Och de månader med Joline i magen minns jag som en idyllisk tid, då jag kände mig skyddad mot allt och alla. Jag levde i en bubbla, omgiven av en mur och allting handlade om kärlek och förväntningar över bebisen i magen..

Kram till er alla som har bebismagar! Ta hand om er, på alla sätt & vis!