Hej alla fantastiska läsare. Alla ni underbara människor som troget följer mina textuppdateringar, där jag skriver om mitt och Jolines liv. Det betyder mycket för oss att just NI finns där runt om i världen och skriver fina kommentarer och uppmuntrande ord. Vårt liv tillsammans är till 99 % av tiden alldeles ljuvligt, men så finns också de stunder när ryggsäcken är lite tyngre att bära - och då muntrar ni upp. Tack för det.

Året 2010 har varit ett omtumlande år, sett ur ett känslomässigt perspektiv. Jag har dock börjat vänja mig vid att det är så jag fungerar. Jag har mitt hjärta på utsidan av kroppen, och känner så starkt. Men detta år har sammanfattningsvis varit ett återhämtningsår från förra året, då jag och min ungdomskärlek Andreas separerade. Då jag tvingades ge upp bilden av kärnfamiljen som jag så länge längtat efter och som jag dessutom kämpade med själ och hjärta för. Jag tappade bort mig själv då och hamnade på noll - det har sedan tagit tid att återfå min harmoni och balans. Att hitta tillbaka till lugna, trygga och poetiska Jasmine. Till pyssliga hemmatjejen som faktiskt trivs ganska bra ensam. Det tog tid, men det här året fick jag tiden. Jag fick massvis utav tid med mitt älskade hjärta, fick ett jobb, flyttade till min 3:a där jag förövrigt fått väldigt fint.. Detta, och massa mer.

Det här året har också varit fantastiskt för att My har fått lilla Noomi, efterlängtade prinsessan. ♥

Till nästa år önskar jag vänner och familj LYCKA. Jag önskar er läsare att ni följer era drömmar och hjärtan, så att ni slutligen når dit ni vill oavsett om vägen känns oändlig. Jag önskar min dotter all världens kärlek och massvis utav kunskap. Jag ska göra mitt allra bästa för att vara en bra förebild för henne under 2011, och för resten utav våra liv. Jag älskar er vänner. Jag älskar er familj.

Mitt nyårslöfte handlar om att jag ska kriga. Och vinna. Och förlorar jag, ska jag resa mig och kriga igen. För jag tänker följa mitt hjärta och mina drömmar nu - tills jag når dit jag vill. Under den här tiden vill jag utvecklas och bli en bättre människa samt vara en närvarande och kärleksfull mamma. All kärlek. / Jasmine och Joline

Ett försenat God Jul till er alla. Jag tog ett litet break från bloggen nu under julen. Det senaste ni hörde från mig var att jag grät över alla de saker jag inte hann med till julen - men det gick såklart över. När jag lade mig var det fullständig harmoni eftersom att jag fått "lätta" lite på trycket. Jag somnade med en good-feeling. Och så kom julafton. Världens finaste prinsessa kom och väckte mig efter en ovanligt lång sovmorgon. Vi smög tillbaka in på hennes rum och öppnade klapparna från julstrumpan - två stycken Lotta på Bråkmakargatan filmer, samt en tomteklänning att ha på julafton. Sedan åt vi frukost och öppnade fler julklappar, tittade på nya filmerna, sov lunch och därefter blev det mer julafton hos Gammelmormor och Gammelmorfar. Joline blev så glad av tomten, av alla julklappar, av all choklad och allt godis! Vi rockade loss bland papper och snören till Minnahs skiva med klassiker som Alone, Piece of my heart.. Det blev strålande såklart.

På kvällen när världens bästa tjej somnat, smög jag in och tittade på henne, pussade en gång extra och bara satt kvar en stund. Jag förstod då att jag hade lyckats. Trots tårar, för lite julgodis och noll julmusik.

Så brast det. Tårar rinner, snoret rinner, jag hulkar och försöker få fram vad som är fel.. Men ingenting är fel, det är bara det "att jag faktiskt gjort så gott jag har kunnat, även om vi inte har någon hemmagjord knäck". Jag gråter för att jag har enorma krav på mig själv. Det blir så påtagligt när det är jul, och alla tävlar mer eller mindre medvetet med varandra om vem som varit ute i bäst tid, vem som ordnat flest hemmagjorda godissorter, vem som har finast gran och vem som fixade bästa julklapparna..

Och julklappar finns det, i massor. Joline har morgonfilm (Lotta på Bråkmakargatan) i sin julstrumpa, samt en julklänning. När hon vaknar ska vi springa ut och titta i grötskålen som vi ställt utanför, för att se att tomten verkligen varit där och ätit! Sedan blir det lååång och mysig frukost med den griljerade (MEN färdigkokta) skinkan och alla världens goda pålägg. SÅ till den efterlängtade julklappsöppningen - där det gömmer sig Lundby Dockhus med möbler och en Hoppetossa (Pippis båt) och tillhörande figurer. Där väntar också nya pyjamaser och fler Astrid Lindgren filmer.

Det är svårt att vara förälder ibland, när tid inte finns och när man vill så mycket mer än man hinner. När Joline ständigt kallar mig för Dumma, dumma mamma trots att jag gör allt som står i min makt för att göra henne till världens lyckligaste prinsessa. Nej, nu torkar vi tårarna och dammsuger köket. Sedan andas jag ut.

Det blev jul i år också.

Idag jobbade jag sista dagen innan julledigheten. Jag har tagit ledig alla mellandagar och börjar först den 3 januari, då Joline hunnit fylla 3 år och vi fått massvis av kvalitetstid med varandra. Underbart. Dock känner jag en enorm stress inför att allt ska bli så där superduperbra, känner ni också prestationsångesten?

Imorgon ska jag handla de sista julklapparna (YES, ute i sämst tid)
Uppdaterar då med bilder.

Tack du vackra, du har inspirerat mig så
Till Stockholm kröp jag för att lära mig gå

Tack för att du drömmer, för att du brinner
Stockholm, jag krigar tills jag vinner

Tack för den vackraste hud någonsin
Till Stockholm "du är hans, han är min"

Tack för tillbakalämnad nyckel till mitt inre
Stockholm - hjärta, själ, blod, kött och sinne

♥

... Med ljuvligaste rösten som sjunger för mig. Sophie Zelmani.
Ni har inte missat henne, va?

Åh, jag kan bli galen på att vara oteknisk! Jag är väldigt bra på väldigt mycket, men när det kommer till just den tekniska biten så är jag helt värdelös. Nu fungerar inte min tv och jag sitter här i soffan och glor på alla sladdar. Kanske är det någon som åkt ur, eller är det glapp någonstans? Jag förstår inte eftersom att det är en box med 2000 jävla infarter och olika färger! Vart är killen när tv:n inte fungerar?

Snygga Karin Jihde var omslagsmamma i månadens utgåva av MAMA. Jag köpte vindruvor och spenderade kvällen i sängen tillsammans med Karin, Cecilia Blankens och alla andra härliga mammor. Jag snyftade lite när jag läste artikeln om tvillingarna som dog och hurrade lite när Karin var så där ascool och verkade vara störtskön. Härligt. Jag drömde mig även bort i detta nummers resespecial - längtar efter en sån kompissemester med barnen. Det vore så underbart! Ska ni resa något nu i vinter?

Igår när jag hämtade Joline hos Andreas, satt vi ner och åt tillsammans en stund. Därefter ville jag skynda på och gå hem, eftersom klockan var mycket om vi skulle handla några saker på vägen. När jag beordrade Joline att skynda sig gick hon fram till pappa Andreas och sa "Pappa, jag kan komma tillbaka en annan dag och titta på Lillefot.." Då brast det för mig. Tårarna brände och rann över kanten. Åh, så mycket känslor på samma gång så det är svårt att placera dem under kategorier för att få reda på vad som egentligen känns värst. Men faktum är att det känns så jävla, jävla illa. Att det gör så fruktansvärt ont när hon säger så.

Vi umgås mycket tillsammans, jag och Andreas. Vi sover kvar hos varandra, gör saker tillsammans med Joline ett par gånger i veckan och firar alla högtider tillsammans. Jag är ständigt rädd för hur separationen ska påverka henne, om hon blir förvirrad och känner sig otrygg? Igår kändes det precis som om hon kände skuld.. Skuld över att behöva lämna pappa ensam och följa med mamma. Att hon kände sig som någon sak som flyttades mellan oss. Jag får panik över att tänka såhär. Min lilla älskling. Min fina prinsessa.

Det här är min svaga punkt. Min Akilleshäl.

Mitt hjärta, sårbarhet, ett öppet sår
Stockholm ger fullständigt fan i hur jag mår

Min själ, ihålig, tom någonstans
Stockholm, ibland önskar jag att du inte fanns

Min stolthet, så slagen, alldeles öm
I skuggan av mig är Stockholm berörd

Min trygghet, så trygg, jag klarar det här
Stockholm, jag går så länge benen bär

Joline har fått egen humor. Det är så roligt att se när hon skrattar. När vi tittar på Lillefot så finns det en scen där flygaren Petri spatserar fram och tillbaka på Lillefots huvud med en ihoprullad trädstjärna, och varje gång det kommer upp skrattar Joline jättemycket. Sedan har hon också börjar säga "roliga" saker, som hon själv skrattar åt och säger att hon skojade. Tex, så sa hon alldeles nyss att hon skulle måla på Levis och direkt efteråt utbrast hon "Näääääe, jag skoja bara mamma, det vet du väl?" och skrattade. Kul, tycker jag.

Jag älskar er, prinsessor.

Cuties.

Joline har blivit bjuden på kalas hos din dagiskompis Ida. Vi fick ett kort hem med Hello Kitty motiv, så på söndag ska Joline på sitt första barnkalas. Så mysigt. Så häftigt. Lilla har blivit stora.

Åh, ljuvliga bebis. Som jag har saknat My och Noomi när vi varit sjuka. Vi har hållt oss på varsitt håll, för att inte barnen ska smitta varandra. Både Noomi och Joline har varit sjuka till och från under flera veckor, så vi har umgåtts över telefon och smickat sms och mms. Nu är vi dock friska och äntligen fick jag gosa med Noomi igen. Och ha bästistid med min älskade My. LYCKA. ♥

"Dumma, dumma mamma", tycker Joline. Varje morgon vaknar jag och
känner mig laddad med ny energi. Nytt tålamod. Ofantlig kärlek. Så går
det bra, ända tills frukosten. Det har alltid fungerat så smidigt med maten,
men nu är det helt plötsligt okej att kasta macka på golvet, spotta ut yoghurt
på bordet och matvägra. Åh.

Har dock en blöjfri unge nu. Även nattetid.

Djurgården vann. Vi fortsatte alltså vår kväll med helt rätt inställning. Sedan blev vi sittandes och pratade om kärlek och relationer. Om saker som hänt och saker vi vill ska hända. Vi drömde oss bort, och såg realistiskt på saker, vi försökte komma underfund med vad vi sökte och varför. Vi dök djupt ner och rotade i sådant som oftast blir orört och det var väldigt skönt. Såna där "deep talk" kvällar behövs ibland. Åtminstonde här där alla har fritt känsloregister och sitt hjärta utanpå kroppen, det är mycket utav allt - glädje, skratt, ilska, sorg, tårar..

Djurgården möter Modo.
Jag och Josefine lagar världens godaste mat.
Vi äter livets chips och dip.

♥

Jag dör vad söt! Här är liten ca 1,5 år. Åh, vad jag älskar dig.

Joline fick ett superfint memory av Maivor, med fantastiska naturbilder. Nu har vi spelat en hel massa gång och jag blir lika förvånad varje gång.. hon finns ju faktiskt! Lilla, lilla, stora Joline har blivit så stor att vi kan spela memory med riktiga regler och många bitar. Duktiga, lilla, stora tar bara upp två bitar och väntar sedan på sin tur igen. OCH på riktigt, så minns hon faktiskt bättre än mig. Det är flera gånger som jag tagit fel, som hon sagt åt mig "meeen maaammaaaaa, den ligger ju här". Jag blir stum.

Det sa bara PANG så blev jag hur sjuk som helst. Jag har världens feber och frossar. Det är kallt överallt, trots att jag har så oerhört många lager av raggisar och mjukisbyxor. De tända ljusen sticker i ögonen och det ligger saker över hela golvet. Jag hade tänkt att städa. Städa. Nu sitter jag här, alladeles tagen och öm i varje kroppsdel. Faktum är att det gör ont i fingrarna när jag skriver här. Antar att det var min tur att drabbas av årets influensa? Och svinkoppor. Merry Christmas, mami.

Nej, det blev inte riktigt som jag tänkt med Jolines adventskalender. Jag hann inte köpa alla paket i tid, men styrde upp ett till varje dag. Dock hade min mamma köpt en Hello Kitty kalender som hon skulle få som komplement till den vanliga adventskalender. Ikväll gav jag upp, det blev inte 24 olika kreativa paket utan det blir Hello Kitty figurer i olika kostymer, ringar, broscher osv i adventskalendern. Joline blir lika glad för det. För henne spelar det ingen roll vad som finns i, huvudsaken är att något finns.



I år blev det en Sia kalender med Hello-Kitty tema. På söndagarna
får hon ett större paket. Det duger väl?

Det jag trodde var några finnar.. var svinkoppor. Jag orkar inte mer.
Joline har klarat sig än så länge och jag spritar sönder vårt hem och byter
lakan, handdukar och sminksvampar som en galning. Såhär ser jag ut:

Från Gina Tricot. Helt perfekt. Typ Rock och Sameslöjd, va?

Jag sprang till dagis för att hämta Joline. Som vi båda har längtat efter obegränsat soffhäng med äppeldoftande ljus och massvis av frukt och godis. Och det började bra.. jag använde "vi ska ju köpa fredagsmys" som en trigger för att slippa jaga henne runt hela dagis för att få på henne mössa och overall. Det fungerade. När vi gick från dagis var det harmoni, vi sjöng "tipp, tapp" hela vägen till affären och Joline försökte fånga snöflingor på tungan. En idyll. På affären gick det bra, bortsett från lite överdrivet tjat vid kassan och att hon nästan välte kundvagnen. MEN halvvägs hem kommer ett oväntat, hysteriskt utbrott. Jag förstod aldrig vad det handlade om och kanske visste hon inte själv? Hela trapphuset ekade när vi väl var framme och svetten lackade såklart på mig "Jaha, det var det fredagsmyset" hann jag tänka typ 100 gånger innan vi hamnade utanför ytterdörren. Det lugnade sig till slut när alla ytterkläder var av, indianmusiken på och vi två under en tjock filt i soffan. Kramstund. Det var nog vad som behövdes för att rädda vår fredagkväll som sedan blev hur mysig som helst, med tacos och godis framför Lotta på Bråkmakargatan och Idol.

Nu sitter jag och njuter av äppeldoftande ljusen, min avslappningsmusik och det enastående lugnet.
Vackert.

Föralltid, oavsett.

Jag blir alltid så peppad av Mamas Chefredaktör Annas lilla spalt, som första uppslag i tidningen. Hon framställer småbarnskaos som just kaos, men med lite guldkant. Hon använder orden på precis rätt sätt, så det känns som hon är en mammavän som hjälper till med disken efter dagens kasta-köttbulle-på-golvet middag samtidigt som hon beskriver den där obeskrivliga kärleken på ett så fint sätt. Hon träffar rätt, helt enkelt. Jag blev glad av detta nummer av Mama och kände mig lite hyllad och speciell, i vintermörkret, trots att jag, precis som du, "bara är en av alla andra mammor".

Det känns faktiskt lite skönt när genomäkta Mia Skäringer skriver öppet om att hon skriker för högt till sina barn. Och när härliga Ann Söderlund bjuder in oss dödliga till sin helhysteriska trebarnsvardag med noll knull och en alldeles för soffslö kille. Och till slut, så känns det skönt med Katrin, som faktiskt gillar Stureplan, trots att bebis Ringo är viktigast för henne. Eller varför inte Eva Röse som främjar egna mamma-tiden som den allra viktigaste kryddan till ett lyckat föräldraskap.

För imorse, när jag fick ta till "andas 10 djupa andetag" och tappa inte kontrollen-metoden, typ 100 gånger på 10 minuter - ja, då tänkte jag lite på Mia, Katrin, Ann och Eva. Det kändes mer okej då, att jag faktiskt är nära bristningsgränsen, när kändisdjungelns mammor tar liknande strider, varje morgon. Problemet just nu är att det inte går att sätta på eller ta av kläder. Det blir kaos. Joline blir helt vild och springer iväg, kastar sig, sparkar mig, slåss, skriker, rullar, kryper.. Ja, ni som någon gång tagit en liknande strid alldeles för sent på morgonen vet vad det innebär. Man försöker vara pedagogisk. Man försöker vara bäst... men vem fan orkar vara bäst efter 40 stycken rundor under en och samma morgon?

VARMA MAMMA-KRAMAR TILL ALLA UNDERBARA MAMMOR. ♥

Vacka Katrin blev årets MAMA. Såklart. Jag älskar Katrin, som ni vet. Hon mamma-boostar hela tiden, i varje blogginlägg och varje intervju - det handlar bara om att ta henne rätt. För hon är så jävla rätt.

Ska njuta av Mama och Tuttifrutti tablettask när jag åker till jobbet.

En längtan efter något jag aldrig tidigare känt
Stockholms broar har jag ännu inte bränt.

Vackra blåmärken på insidan av mina lår.
Stockholm är min fristad så långe jag får. 

Händer, läppar, ögon som brinner.
Stockholm, jag är på väg igen, när jag hinner.

Så jävla fel som det kan bli, är vi
Stockholm, i ditt skimmer kunde vi inte låta bli.