HÄR kan ni läsa vår nya blogg på Mamas hemsida. ♥

Haft haft en helmysig dag med livets tjejer. Det är alltid lika mysigt att
lukta på Noomis bebishus. Det är alltid lika härligt när hon ler mot mig.
Joline tycker också så mycket om henne - hon har nästan blivit som en
lillasyster. Det är bra för Joline med barn runtomkring sig hemma också,
så hon blir bättre att dela med sig av leksaker osv. För några småsyskon
på riktigt kommer hon nog aldrig att få, inte från mig iallafall.

.. från Josefine. Ett medlemsskap i Djurgården hockey, såklart.

Jag och Joline har ätit middag och skålat i mjölk och vatten. Vi skålade för något varannan gång. Jag skålade för oss, för vårt liv och för att jag älskar henne. Joline skålade för sitt kalas, för Levis, för kusinerna och för "det goda köttet du har gjort, mamma". Dessa små stunder tillsammans är så viktiga och betydelsefulla. Det är just då, när vi sitter ner och bara har det lungt och skönt - som jag känner hur underbart vårt liv är. Tillsammans.

Det finns inget annat liv, jag hellre hade velat leva, än det jag lever med dig. ♥

Fånga era drömmar. Följ era hjärtan.

Kanske har ni läst om den försvunna 51åriga kvinnan Eva, från Nora/Örebro? Ja, om inte, kan ni om ni vill läsa om detta på Expressen eller Aftonbladet. Skillnaden mellan detta försvinnande och "alla andra" är att det drabbade vår familj. Vår Eva. I andra fall är det så lätt att skapa en distans till allt det där hemska. Till alla mord. Alla våldtäkter. Alla barn som svälter. Alla krig. Det är "vi" här och "dem" där. Trots att man blir berörd, är det svårt att verkligen förstå all grymhet som finns i vår värld. Hur kan grymhet samarbeta med allt det vackra? Hur kan vi få så många fina, ljuvligt doftande bebisar varje dag och hur kan så många börja älska - när det samtidigt finns dem som släcker ett liv. Som släcker någons hopp. Någons dröm.

En sån här tragedi blir också en väckarklocka. Det skakar om. Värderar jag rätt? Vet alla jag älskar, att jag älskar dem? Visar jag dem? Gör jag rätt för mig i övrigt? Är jag en god medmänniska? Följer jag mina drömmar? Fångar jag dagen? Såna frågor. Såna, och tusentals gällande Eva. Vi vill alla ha svar.

Älskade dotter; du ligger inne i min säng och sover bland vita duntäcken och vaniljdoftande värmeljus. Som vanligt tog det tid innan du slappnade av och somnade - du vill dricka ditt vatten, kissa en extra gång, hämta ännu en nalle, kramas en gång till.. När jag bar tillbaka dig för sista gången kramade du mig hårt och länge, så bad du mig sjunga "Bä bä vita lamm". Innan jag gick upp andades jag in doften av ditt hår, andades in kärleken till dig och höll andan för att spara ögonblicket. Då, för några timmar sedan, var du min tvååring. Nu, om några timmar, är du min treåring. Tre magiska år ♥

Denna natt för tre år sedan var min sista natt som gravid. Min sista natt med dig inuti magen. Då visste vi inte vem du var, om du var en pojke eller flicka, om du skulle få pappas bruna ögon eller mammas blåa. Vi visste inte om du skulle få mammas envishet eller pappas eftertänksamhet. Vi var så nyfikna, så förväntansfulla. Jag lade mig kring midnatt och somnade till drömmar om dig. Vi hade redan väntat 10 extra dagar men jag kände mig lugn och tålmodig - jag visste att du skulle komma när du var klar. Redo för oss.

Jag vaknade kl halv 5 på morgonen av en första värk. Jag hade haft tur och sluppit onda förvärkar så smärtan chockade mig först. Jag smög upp och duschade varmt, sedan dämpade jag smärtan med värmekuddar och försökte slappna av till lugn musik. Efter någon timme väckte jag pappa som slutförde vår packning till förlossningen. Kamera, filmkamera, mammas godis, pyjamasbyxor..

På förlossningen i Karlskoga gick jag fram och tillbaka i korridoren. Jag gick. Och gick. Och vände, för att gå tillbaka. Det var smärta, längtan, förväntan, rädsla, lugn - alla känslor på samma gång. Vi kämpade där, för vi längtade så efter dig. Klockan 15:46 eftermiddagen den 2 januari föddes du - vår långa, smala bebis. Du skrek och jag upprepade samma sak gång på gång "jag klarade det" och "det blev en flicka". 42 veckor + två dagar, hade nu resulterat i DIG. Älskade, fina bebis.

Nova Joline Alexandra, 3890 gram kärlek. Jag vill att du ska veta att den sekunden när jag fick känna din hud under mina fingertoppar.. det ögonblicket, då kände jag mig så fullständig. Så hel. Du ändrade mig, min värld och mitt perspektiv på omvärlden under en enda minut. Jag kommer för all framtid att minnas den minuten som den mest färgstarka i mitt liv.

Nu har det gått tre år och det är så många saker jag vill skriva. Det finns så många ord att välja mellan för att beskriva kärleken och lyckan över att du finns i mitt liv, men när jag skriver ner dem känns de ändå inte tillräckliga. Så, jag försöker inte ens - jag skriver att jag älskar dig. Att jag älskar dig över allt annat, alltid.

Jag lovar dig att jag varje dag, under resterande delen utav ditt liv, ska göra allt som står i min makt för att vi ska ha det bra. Jag lovar att jag varje dag ska ge dig all min kärlek. Jag ber redan nu om ursäkt för de gånger då jag kommer att höja rösten onödigt mycket, då jag kommer ha dåligt tålamod eller för lite tid. Jag ber om ursäkt för de gånger jag inte hinner lyssna och för de gånger jag inte förstår dig, trots att jag försöker. Jag hoppas att du, när du läser detta, känner att vi haft en liv tillsammans. Vi två. Jag hoppas att du känner att jag funnits där under varje viktig minut utav ditt liv och att kärleken har nått fram. MAMMA ÄLSKAR DIG, Joline.

Jag och My är matvrak.
Ikväll bombar jag er med bilder, okej?