Idag fick Joline följa med mig till skolan. Vi har ätit lunch här. Och jag ska ha lektion. Joline sover lunch i vagnen bredvid mig. Det tog 5 min att söva henne genom att vagga lite lätt på vagnen, busenkelt! Nu ska jag passa på att svara på läsarfrågor på mejlen. ♥

Jag är så stolt över dig, Joline!

Så otroligt skönt att komma hem, när Joline har väntat och längtat. Idag

hörde jag henne genom brevinkastet "minna mamma kommer nu" och så

ville hon läsa saga direkt. I sängen. Med henne i knäet. När hon hade placerat

oss rätt sade hon "så där ja!" och jag började läsa. Det gick en minut,

sedan var boken tråkig. Då var dockorna roliga. Och vagnen bäst. Så nu leker

vi dagis. Tro det eller ej men jag är faktiskt engagerad i leken fast jag sitter här.

Det går nämligen ut på att jag ska gå in på Jolines rum och lämna en docka

som vi kallar Elin, sedan ska jag pussa Elin och säga "hejdå, ha det så kul på dagis",

Joline är hennes dagisfröken och när jag går till jobbet vinkar hon och Elin och

säger "Ha det så bra! Ses sen..". Sen ska jag sitta vid datorn och skriva tills det

är dags att hämta Elin. Då ska jag fråga om allt har gått bra och Joline ska svara

"bra". Sen börjar leken på nytt. Vilken underbar lek.

Jag har knappt packat någonting. Jag har noll koll. Vi måste köpa blöjor, barnmatsburkar, drycker och våtisar. Leta reda på solhatten, badbyxan och alla pixiböcker. Men det gör vi sen.. för just nu är jag hemma hos My och ska äta lunch med henne innan jag åker hem för att ta tag i allt viktigt. Jag har sovit på hennes soffa inatt, så att abstinensen inte blir allt för svår på Gran Canaria. Det känns alltid lite tomt.

Ni har massvis med frågor som jag inte hinner svara på innan jag åker, men jag lovar att ha en frågestund när jag kommer tillbaka. Då får ni svar på allt!

Hörs senare.

Jag gav upp. Förstörde det oförstörda. Trampade på det sköra. Skrek i det tysta.

Ville sparka sönder den skugga som förföljde mig. Hindrade mig. Band mig.

Jag gick några steg, bort från dig. Abstinens utan dig. Jag behöver dig. Jag hatar dig.

Ville inte återvända, inte igen. Men jag vände om. Och om igen. Och vände tillbaka.

Jag såg på dig. Ditt liv precis som förut. Och jag gick fram till dig. Igenom dig. Förbi dig.

Jag gjorde allt jag inte ville. Älskling, allt för dig. Gick igen när du såg bort, bortom mig.

Jag försökte gå de där stegen. Ville iväg. Älskade dig. Levde en misär.

Jag skrek, du hörde tystnad. Jag rörde, du satt still. Jag värmde, tog din kyla. Du frös.

Nu när jag har gått. Och du har bleknat, blivit grå – minns jag inte färger, som du var då.

Jag har lämnat dig i historien. Någonstans i mitt liv. Jag saknar dig alltid. Bär dig inuti.

Jag pratade med Josefine  ♥
Känner mig påfylld med energi. Känner mig hel. Känner mig bra.

Det blev så fel i natt. Joline vaknade och började prata med mig om att hon var hungrig och törstig. Jag gick upp och lovade henne frukost, men när vi kom till köket så var klockan bara halv 3 (!). Joline som var så inställd på att gå upp blev jättearg på mig när jag sade att vi skulle lägga oss igen. Hon fick dock en banan innan. Efter en stund viskade hon att hon var törstig på juice, men jag vill inte ge henne juice på natten, då är det vatten som gäller, så hon blev jättearg på mig en gång till. Slutligen somnade hon om och sov till halv 8.

Nu har vi ätit en dunderfrukost! Dags för en härlig söndag!

Såhär ser jag ut i ansiktet när jag får en burk vaselin i handen. Haha! :-)

Hittade dessa fina bilder på Mys kamera. ♥

Finns det solhattar, baddräkter och solbrillor till barn på någon affär just nu?
Någon som sett?

Min väg till historien

Jasmine Magnusson

Att växa upp i tryggheten på landet

När jag skulle börja förskoleklassen flyttade vi till Rockhammar, en liten by mellan Frövi och Lindesberg. Jag var vansinnig över att behöva lämna min bästa dagiskompis Maria och åka ifrån den gigantiska, häftigt Kristinaskolan som jag längtat så efter att få börja på – till en liten, skruttig skola mitt ute på landet. Vi flyttade från en jättefin, grå villa till ett rött, förfallet ruckel ute på landet. Jag visste inte då att jag i dag skulle se tillbaka på tiden i Rockhammar som den lyckligaste och lugnaste under min barndom. Att jag idag skulle hävda att jag byggde min grundtrygghet där.

Det gick 50 elever på Rockhammarsskolan. Vi var fyra personer i min klass. Så småningom blev vi bara två. Eleverna var uppdelade i två klasser, lågstadiet för sig och mellanstadiet för sig. På skolgården fanns även Rockhammars enda dagis.

Där gick vi i likadana träningsoveraller och gummistövlar. Alla lekte tillsammans. Alla föräldrar kände varandra och småsyskonen fanns på samma skolgård. Vi var som en familj. Såklart förekom lite mobbning och vissa var ”tuffare” än andra, men sådant går aldrig att undvika helt, det hör till barns utveckling. För mig var det här en skyddad verkstad, där det inte spelade någon roll om man hade glasögon eller smutsig jacka. Där träffade jag några utav de viktigaste personerna i mitt liv, en utav dem är fortfarande en utav mina bästa vänner. Jag är extremt glad att jag växte upp på landet, där jag fick möjligheten att vara barn. Jag är så tacksam idag för det där skruttiga huset som sedan blev så fint och för alla kossor, får och kattungar som jag fick uppleva. Jag är glad att jag fick använda fantasin och leka fritt i skogen och att jag fick leva skyddad från den hårda världen när jag fortfarande var så ung och skör.

Att flytta till Nora kommun

 På våren samma år som jag skulle fylla 11, separerade min mamma ifrån Henrik, min lillasysters pappa. För att få möjlighet att arbeta och komma närmre mormor och morfar flyttade mamma till Nora med oss. I samma veva tappade jag all kontakt med Henrik, som varit en fadersfigur i mitt liv i 7 år och som jag alltid kallade och såg som min pappa.

Det var här jag började tappa fotfästet. Mamma tvingades jobba mycket för att försörja oss och jag fick lära mig att klara mig själv. För mig var det som att kastas ut i världen och lilla Nora kändes enormt. Jag började på Järntorgsskolan och kom snabbt in i klassen där jag fick vänner. Efter en tid blev jag mobbad, dels för att jag var skelögd och för att jag heter Jasmine. Detta var oväsentliga, små saker som varken jag eller någon annan uppmärksammat tidigare men som nu gjorde mig osäker, otrygg och rädd. I samband med detta fick jag även anorexi och påverkades av utseendefixeringen i samhället. Jag började även skära mig och skada mig på andra sätt. Jag hamnade i fel sällskap, där jag satte på mig en hård fasad för att passa in. Allt detta hände mellan 10 och 12 års ålder. Det vände när klassen splittrades och vi började högstadiet.

Att tro på mig själv igen

När jag började vårterminen i 8:an började jag komma ifrån mitt självskadebeteende och de depressioner som jag haft i perioder sedan mellanstadiet. Dittills hade jag inte brytt mig ett dugg om skolan, men vändpunkten kom när vi pratade politik på samhällskunskapen. Jag kunde massvis om politik, partiledarna, vad de olika partierna stod för mm. Detta gjorde att jag öppnade upp ögonen för skolan och studierna och bestämde mig för att vända alla motgångar till framgångar. Jag hade tur som hade underbara, stöttande lärare som uppmuntrade mig massor. Vid den här tidpunkten började jag att tro på mig själv igen.

Jag minns så väl när jag fick mitt första mvg, det var på ett biologiprov och under betyget stod det att jag fått bäst resultat i klassen. Det peppade mig så otroligt mycket att fortsätta på samma sätt. Efter den dagen ägnade jag all fritid åt att läsa och studera och nöjde mig aldrig med mindre än ett mvg.

Att våga välja min egen väg

Den 23 april 2007 kom jag på vem jag ville vara. Jag hittade min plats. Jag kände, för första gången på många år, att lyckan hittat hem. Jag visste att jag var på rätt väg. Ni vet känslan av att alla bitar plötsligt passar ihop och cirkeln sluts. Jag kände mig trygg, lugn och i ett med mig själv, när jag som femtonåring gjorde ett positivt graviditetstest.

Den där onsdagskvällen påbörjade jag mitt livs viktigaste resa. Jag fick reda på att jag var gravid. Jag kände ”äntligen har jag nått den punkt i livet då jag känner mig fullständig”.  När jag lade mig för att sova den kvällen fantiserade jag om bebisen och mamma livet. Jag försökte visualisera framtiden och hur vi skulle få det att funka tillsammans och göra det allra bästa för bebisen. Jag hade en tydlig, väl genomtänkt plan inuti mig och var aldrig någonsin orolig för att vi inte skulle bli bra och kärleksfulla föräldrar. Jag visste att avund, hat och fördomar skulle försöka smutsa ner min lycka men jag lovade mig själv att bara rycka på axlarna och söka sanningen inuti mig själv.

Den 2 januari föddes Nova Joline Alexandra.

Att våga inse att jag inte klarar allt

När jag och Andreas separerade för ca.1 år sedan, efter 4,5 år tillsammans lärde jag mig äntligen att det är okej att inte klara allt själv. Att det är okej att be om hjälp. Att det är okej att erkänna att livet just nu är lite motigt och att jag är trött. Dock var det först efter att jag valde att ”hoppa av” gymnasiet, nu i höstas, som jag accepterade att jag duger även om jag inte lyckas göra allting med total perfektion. Jag duger, trots att det inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Jag duger faktiskt, även om jag får VG i ett betyg och G i ett annat. Det viktigaste är att jag, Joline, Andreas, våra familjer och våra vänner mår bra. Att vi får leva livet, inte ständigt kämpa i motvind. Det viktigaste är inte en putsad fasad eller att nå alla mål, det viktigaste är att aldrig ge upp, att följa sitt hjärta och sina drömmar. Det har jag lärt mig nu, tack vare att jag fick fatta ett beslut som var väldigt svårt för mig att fatta. Det tog lång tid för mig att acceptera faktumet. Jag fixade det inte, precis som jag hade tänkt från början. Nu mår jag dock mycket bättre och det värderar jag högre.

Skolan igen. Geografi den här gången. Det är galet svårt. Och ointressant. Jag försöker verkligen att bjuda till och tänker att det är nyttigt att kunna, men det hjälper inte ett dugg. Det är bara att kämpa på.

Imorse ringde klockan 06:00. Förjävligt. Efter en stund vaknade lilla princess.. ♥

Nu sitter jag i datasalen i skolan och ska börja med årets första uppgift. Historia B! Vi ska välja ut fem händelser i vårt liv som haft betydelse för den personliga utvecklingen. Hur intressant låter inte det? Om det inte blir alldeles för personligt, kan jag publicera arbetet här på bloggen. Jag planerar att sätta igång nu och bli klar idag.

Kärlek till alla barn i världen.

Julgranen 2009!



Jag hittade en jätte julgranskula bland pyntet..



Här är sanningen om min mage. Haha, den är full med julgodis och ingen
bebis som det ser ut. :-)



Julskinkan.



Joline somnade tidigt kvällen före julafton.. ♥



Joline fick välja paket under granen och öppna när hon vaknade på
morgonen. Det första paketet innehöll julaftonskläder..



Vi gjorde succé med denna docka som både kan sitta, krypa, prata
och gå. Snacka om schysta päääääron!!



Ser ni hennes min? Den här dockan var en "Aha upplevelse"..



.. Återigen, dockan var bäst!



Joline fick denna Hello Killy dress!



Julaftonskläder..



Joline fick även denna Tool-box med massa pysselsaker. :-)



Julaftonsmys i soffan, med film och fruktfat.



Vi poserar.

 

Finast i världen. Vår älsklingstjej!



Joline är redo att åka till mormor & moster för paketöppning där.
Här iklädd tomtaluva och stickad tröja. Mys!



Sen julfrukost hemma hos mamma.



Julklappsöppning..



Jag fick snygga underkläder!



.. Och ännu snyggare!



Parfymen som jag önskat mig. Nu doftar jag äpple!



Jag posar vid julgranen!



Glassmys framför granen med moster Amelia.



Joline fick en spjälsäng till dockan från "New born baby".



Sött pyjamaskit från Hello Kitty.. samt många, många fler julklappar!

♥

Klick! En ny klocka..

Den 2 januari var det två år sedan vi fick träffa Joline för första gången. Två år sedan vi upplevde den vackraste stunden i våra liv. Två år sedan vi äntligen fick hålla om henne... vårt mirakel. Det har varit två händelserika, minnesvärda och känslomässiga år. Joline har varit i fokus, en medelpunkt för vår kärlek! Vi har försökt att följa våra hjärtan, gjort det som känts bäst, försökt att göra det allra bästa för Joline. Vi har inte varit perfekta eller exemplariska men vi har alltid gjort det allra bästa vi har kunnat. Och det är det som räknas i slutändan, tycker jag. ♥
 

När Joline vaknade på morgonen den 2 januari fick hon frukost framför Pippi Långstrump i soffan. Efter frukosten fick hon öppna sitt jättestora paket som innehöll en docktvillingvagn från mig och Andreas. Joline blev överlycklig och började omedelbart att köra runt på sina dockor. Efter en stund gick vi till konsum och då fick hon ha med sig vagnen för att inviga den på riktigt. Vi gick förbi mormor Linda så Joline fick visa upp den, gissa vem som såg mallig ut!

Jag handlade ingredienser till smörgåstårtor som vi skulle bjuda på. Mina första smörgåstårtor någonsin. När vi kom hem lagade vi god lunch, med fläskfilé och annat gott. Sedan skulle jag börja garnera smörgåstårtorna några minuter innan vi skulle åka. Vi hade bestämt att ha kalaset hos min mormor (Jolines gammelmormor) för där är det störst och mest plats. Jag hade ingen aning om hur jag skulle göra, så jag improviserade och Andreas försökte övertyga mig om att de såg jättebra ut.

Hemma hos mormor & morfar var My och höll på att pynta med girlanger, ballonger och dukning. Sedan kom alla gäster. Joline hade stora ögon eftersom att alla paket var jättestora. Hon fick ett jättefint skötbord/matplats/badplats av mamma och Amelia. En bob utav farmor, farfar och farbror Mange. Pippifilmer av sin faster och kusin. En matstol i new born baby serien av gammelmormor & gammelmorfar, samt mycket mer. Det var bra, rejäla saker som hon verkligen behöver och kommer att ha glädje av.

Mina smörgåstårtor gick åt, så de måste ha varit rätt okej goda. Succén blev ändå en Pippi Långstrump tårta som vi beställt från Hälls i Örebro. Joline pratar fortfarande om den tårtan, att det var häst och apa på. Hon fick blåsa ut sitt tvåårsljus och alla applåderade samt sjunga "Ja må hon leva.." för henne. Världens lilla medelpunkt, vårt mirakel - hade en jättebra tvåårsdag!

Lilla pluttis har vällingmys i soffan. Det är kärlek. 
Och jag är mamma till en tvååring. Det är coolt.

Jag var precis på komvux. Fick mitt schema för vårterminen och hade samtal med min handledare. Allt känns så kanon nu, jag är verkligen taggad inför en nystart. Jag har saknat så att plugga, tänka, skriva, reflektera, diskutera, ha mål och uppgifter.. Det ska bli så skönt att få komma igång och känna att jag har uppgifter att sköta - att jag har någonting viktigt att uträtta. De senaste månaderna har jag känt mig så rotlös och obetydlig. Nu har det där jävlaranammat som ni känner till hos mig, kommit tillbaka! Så det är dags att sätta igång - mot slutmålet - än en gång. Det har varit några motgångar på vägen, men de har gjort mig starkare. Jag tänker klara det här, även om jag går min egen väg!

På måndag börjar jag.
Nu ska jag köpa en ball kalender! ♥

Det är såhär, att min dator har fått massvis med virus och just nu håller vi på att laga den. Mammas dator laggar hela tiden, så det funkar inte att skriva vid den. Mys dator är full med virus och Andreas dator är trasig. Jag har bloggabstinens. Jag saknar er "cyber-vänner". Förhoppningsvis blir min dator klar den här veckan, då kommer jag att börja blogga som vanligt igen. Jag har massvis att berätta och hur mycket bilder som helst att visa er från julafton och Jolines tvåårsdag. ♥

Ni får sakna mig lite till, men jag lovar, jag kommer tillbaka SNARAST!!