Jag gav upp. Förstörde det oförstörda. Trampade på det sköra. Skrek i det tysta.

Ville sparka sönder den skugga som förföljde mig. Hindrade mig. Band mig.

Jag gick några steg, bort från dig. Abstinens utan dig. Jag behöver dig. Jag hatar dig.

Ville inte återvända, inte igen. Men jag vände om. Och om igen. Och vände tillbaka.

Jag såg på dig. Ditt liv precis som förut. Och jag gick fram till dig. Igenom dig. Förbi dig.

Jag gjorde allt jag inte ville. Älskling, allt för dig. Gick igen när du såg bort, bortom mig.

Jag försökte gå de där stegen. Ville iväg. Älskade dig. Levde en misär.

Jag skrek, du hörde tystnad. Jag rörde, du satt still. Jag värmde, tog din kyla. Du frös.

Nu när jag har gått. Och du har bleknat, blivit grå – minns jag inte färger, som du var då.

Jag har lämnat dig i historien. Någonstans i mitt liv. Jag saknar dig alltid. Bär dig inuti.