Den här månaden kommer att bli skittuff. Frustrerande. Och riktigt tung. Ekonomiskt alltså.. Den här lägenheten driver mig till vansinne. Den här flytten också. Det känns inte bra någonstans. Alltså, att flytta känns FAB, men att ha varken körkort, tillräckligt med pengar, 8 armar eller tid men en lägenhet som bara sår tom och gapar. VÄNTAR. Ja, det är ingen snygg kombination. Det är ingen lättlöst ekvation.

Sen det här med VAB, vård av sjukt barn. Hur ska jag göra för att få ersättning? Hur gör man?
Ingen lättlöst ekvation det heller.

Vad tycker du om föräldrar och alkohol? Är det okej att dricka sig full som mamma eller pappa?
Hur tror du ett barn skulle uppleva att se sin förälder berusad?

Jag har och har alltid haft en väldigt kritisk syn på alkohol. Jag smakade alkohol en eller två gånger när jag var ca. 13 år gammal och fick bara negativa erfarenheter av det. Sedan drack jag aldrig en droppe alkohol på flera år. Jag ville inte vara med alkoholpåverkade personer, jag vill inte se Andreas alkoholpåverkad (och det gjorde jag inte heller, på flera år.. trots att vi var tonåringar). Jag var rädd att det skulle förstöra min bild av honom. Jag var så arg på alkohol och extremt rebellisk - någonting som jag är glad över idag, för jag var alldeles för ung för att dricka då och jag är helt säker på att det hade blivit en bidragande orsak till fler tonårsproblem. Jag har sett alldeles för många som inte kan hantera sin alkoholkonsumtion och som blir elaka, hotfulla, våldsamma eller väldigt obehagliga. Såna personar har funnits och finns fortfarande i min närhet.

Jag har, sedan ungefär ett år tillbaka, kunnat dricka alkohol någon gång då och då. Nu har jag inte druckit sedan nyår, förutom två cider en gång jag var ute och dansade med Josefine. De gånger jag dricker, så är det ofta söt cider som jag tycker är gott. Det var när jag och Andreas separerade som jag började tänka över mina åsikter, och som jag blev mer "lagom". Tidigare hade jag varit så otroligt rebellisk mot allt, och hade mina egna åsikter som jag vägrade tumma på. Nu är jag mer tolerant, även om jag vet vad jag tycker. Jag orkar inte bråka, eller ta strid med alla. Man får köra sitt race, så kör jag mitt. Jag har aldrig roligare när jag dricker alkohol och jag dricker aldrig för att bli berusad. De gånger jag brukar det, så är det för att det är gott och att jag möjligtvis viftar lite mer med armar och ben när jag dansar. Och kanske sjunger lite högre också. Men som sagt, detta inträffar ytterst, ytterst sällan.

Jag tycker inte att att ett barn bör se sina föräldrar alkoholpåverkade. Absolut, absolut inte! Det är ju vi föräldrar som ska föra över en sund inställning till alkohol på våra barn, då kan vi ju inte missbruka det framför våra barn. Oavsett om det "bara" är några öl, eller "ett par" glas vin, så är det inte okej. Det är min åsikt. Vill man supa, ja, redlös till och med (om någon nu har ett sådant behov) så åk någonannanstans, långt bort från alla och KÖR, men framför ditt/dina barn ska du vara föräldrer, med alla sinnen tillgängliga.

Hej Jasmine, är det inte underbart att du är den jag tänker på när jag ligger vaken mitt i natten och inte kan somna. Jag är en 17 årig tjej som behöver desperata råd utav dig. Mitt barn kommer inte att ha en pappa när det föds.Mitt barn kommer att få växa upp utan en pappa och det är mitt fel. Dom skuldkänslorna jag får ta igenom mig varje natt är en vaken mardröm. Det är inte bara ångesten över att mitt barn inte kommer att ha en pappa som håller mig vaken på nätterna, även hur jag ska berätta detta för mina föräldrar. jag har aldrig haft en pojkvän. Det vet dom. Så hur ska jag förklara detta? Vet att dom inte kommer ta det bra. Ibland är stora 17 åringen så liten,så liten. Jag vill verkligen ha mitt barn, en abort är inte ett alternativ. Jag kommer att gå över eld för mitt barn. Vad det än krävs, för att ge mitt barn ett lyckligt liv.

Jag blir så ledsen av att läsa din kommentar, då du bär så mycket tungt ansvar på dina axlar och verkar sakna någon att prata med. Självklart har jag tid att svara till dig. Jag har så många saker att skriva, men helst utav allt skulle jag vilja sitta bredvid dig och kunna ge dig en lång, varm kram och låta dig andas ut en stund. För just nu är det inte konstigt om du känner en enorm, psykisk press över din situation. Jag ska utifrån vad du skrivit, försöka hjälpa dig så mycket jag kan och "finnas tillhands" såhär över datorn.

Du bär på livets största gåva. Världens, för dig, finaste lilla bebis. Och du har valt att ge liv åt den här lilla bebisen, så det enda du bör tänka är "Hur ska jag göra för att, utifrån hur min situation ser ut just nu, kunna ge den här bebisen så bra förutsättningar som möjligt." Dina förutsättningar idag, ser inte ut som de skulle ha gjort om du hade väntat tills du var 30, så jämför dig inte med någon annan utan se till DIG själv och dina styrkor. Du kommer att klara det här. Du kommer att vara den allra bästa mamman för just ditt barn. Och oavsett om livet inte blir precis som du hade tänkt dig, kommer det att bli bra.

Jag har ingen närvarande pappa, det har jag aldrig haft. Min pappa lever tillsammans med sin nya familj någonstans i Sverige, och vi har ingen kontakt överhuvudtaget. Min mamma valde att skaffa barn med honom och det gav mig ett LIV. Det har i sin tur gett min vackra Joline ett liv. Jag har aldrig någonsin gett min mamma några skuldkänslor för att hon gjorde det valet, tvärtom, så är jag otroligt tacksam över att hon gjorde det. Min mamma har alltid varit min förebild, och jag har inte saknat min pappa. Min mamma har fyllt alla tomrum och jag känner mig stark trots att han inte varit en närvarande förebild under min uppväxt. Du ska inte känna några skuldkänslor. Jag vet inte varför den blivande pappan inte finns med i bilden, men det har ingen betydelse, för du kommer att bli en underbar mamma även utan honom. Och ditt barn kommer kanske att undra, ha många frågor och funderingar kring sin pappa under uppväxten. Då är du bara ärlig, besvarar hans/hennes frågor. Tänk på alla de homosexuella par världen över, som har barn, är de sämre föräldrar till sina barn bara för att det saknas en mamma eller pappa till könet? Det viktigaste för ett barn är att det finns trygg, kärleksfulla, närvarande vuxna under uppväxten som älskar barnet gränslöst och finns där. Om det är två kvinnor, en kvinna och en man eller två män - det saknar betydelse. Ditt barn kommer att kunna ha manliga förebilder ändå, vännen, genom lärare, dagispersonal, en ny man i ditt liv, din pappa, någon bror eller manlig vän.

Om det känns jobbigt att berätta för dina föräldrar tycker jag att du ska skriva ett brev. Skriv allt som du skulle vilja säga, och förklara tydligt att deras åsikt inte kommer att påverka dig för att du redan bestämt dig. Och att du ber om deras stöd och råd. Du kan skriva att du vet att grundförutsättningarna inte är de bästa och att du är medveten om det, men att det inte förändrar dina känslor för det kommande barnet och att det för dig bara finns en väg att gå. Din mamma har ju en gång väntat dig, och din pappa har då funnits vid hennes sida. Även om det tar lite tid, så kommer de att förstå. De vet vad du betyder för dem och de älskar dig, så för dem kommer förmodligen chocken att vara värst. Om du därför skriver ett brev, slipper du vara med dem när de får den första reaktionen. Du kan be dem, i ditt brev, att ringa dig först när de tänkt efter en stund och när ditt beslut landat hos dem, så att ni kan prata utifrån DITT val och inte varför du inte valde annorlunda. Vill du inte skriva ett brev utan prata med dem, så tycker jag att du ska vara tydlig med att de ska låta dig prata till punkt och var bestämd!

Det är okej att vara liten 17åring också. Alla är vi små ibland.
Alla styrkekramar från Jasmine. Du kan nästa gång höra av dig på min bloggmail http://[email protected]

Hej Jasmine! Vore jättetacksam om du kunde svara på en fråga jag har;
Jag undrar vad man får för bidrag efter man har fått barn? Jag går fortfarande i gymnasiet och har alltså inte haft något jobb tidigare. Har man ändå rätt till föräldrapenning? Får man något mer bidrag än isåfall föräldrapenning och barnbidrag? Hur fick du det att gå ihop med lägenhetshyra också, bostadsbidrag?
Kram, Erika

Hejsan Erika. Jag antar att andledningen till din fråga är att du är gravid eller planerar att bli det, så först och främst vill jag säga GRATTIS till den allra finaste gåvan! ♥

Jag hade inte heller hunnit jobba tillräckligt många månader för att få högre föräldrapenning, när Joline föddes. Det betyder att man får föräldrapenning på "lägsta nivå", 180 kr per dag. Om man tar ut 7 dagar i veckan, hela månden, så får man ca. 4000 kr efter skatt. Du har 240 dagar och pappan har 240 dagar, där han kan ge dig 180 utav dem men måste ta ut 60 stycken själv.

Dina föräldrar är försörjningsskyldiga till dig, till och med den dagen du går ut gymnasiet och innan dess kommer det förmodligen att bli svårt för dig att få en egen bostad, med hjälp från socialen. De kommer att hänvisa till dina föräldrar som försörjare och hitta en lösning så att du kan bo kvar hos dem. Om du trots detta, har råd att ha en egen lägenhet, kan du söka bostadsbidrag och jag tror att den högsta summan man kan få ut är 2400 kr.

När jag och Andreas bodde tillsammans hade vi min föräldrapenning, ca 3000 kr (då jag inte tog ut 7 dagar i veckan), Jolines barnbidrag, bostadsbidrag på 1700 kr (inkomstbaserat), mitt studiebidrag (då jag läste några kurser via IV/Komvux, på distans) samt Andreas studiebidrag och helglön. Vi fick ut ca. 10 000 - 11 000 kr i månaden och klarade oss bra på det.

Hoppas att du är nöjd med svaren, annars, fråga igen.
Du kan även mejla mig på [email protected]

Kram Jasmine

Godmorgon! Nu är det dags att gå till dagis i regnet. Och sen jobbet.

 

 

Har äntligen hittat ett fint köksbord på Blocket. Hoppas nu att det finns

kvar, så att jag kan hämta det idag. Sedan är det klart i mitt kök.

älskling.