Att vara nöjd med sig själv.
För ungefär 1,5 vecka sedan var jag och min kloka vän Josefine i Stockholm. Vi åt en lång, mysig frukost på ett litet kafé och jag kunde som vanligt sätta ord på ytterligare några sanningar om mig själv. Vi pratade om sexualitet, ideal och våra egna kroppsuppfattningar. Hur ser vi på våra kroppar och i vilka olika sammanhang är vi mer respektive mindre nöjda?
När jag står framför spegeln, en vanlig måndagsförmiddag innan jobbet, iklädd en tunika från Gina Tricot, ett par svarta leggins och en sjal - då känner jag mig bra. Jag känner mig nöjd. Att jag varken är pinnsmal eller vältränad spelar ingen roll. Att brösten inte längre ser ut som några tonårstuttar, blir så oväsentligt. Då, framför spegeln, tycker jag att jag är en fräsch småbarnsmamma med en otrolig kropp för att aldrig träna och äta onyttig kost.
Som jag nämnt tidigare här på bloggen, så avsexualiserade jag min kropp när jag var gravid och fick Joline. Kroppen blev inte längre något substitut för sex - brösten har vi fått för att kunna amma våra bebisar, inte för att please någon pojkvän. Ur muffen föder vi våra bebisar. Och i magen bor de, innan de kommer ut till oss så att vi kan lukta på dem och pussa på dem. Såhär tänker jag fortfarande. Och ärligt, borde vi inte sluta tutthetsa?
Trots detta är det när jag står avklädd framför spegeln, som jag får ångest och känner mig ful. Det är när jag ser mig själv i sexuella situationer, som jag känner mig otillräcklig och osexig. Då är jag inte den där fräscha mamman med en okej kropp för sin livsstil, utan då är jag den där 18åringen som borde se ännu bättre ut! Lite plattare mage, lite rundare rumpa, toppigare bröst.. Jag känner mig inte alls bekväm med mig själv, tvärtom, så vill jag undvika sådana intima situationer. Jag vill inte vara där.
Det här går inte ihop med min "avsexualiserade" syn på min kropp, men jag kan identifiera mig med båda delar. Kanske beror detta på den enorma utseendefixeringen som råder i vårt samhälle och på alla sillisar på tidningsomslag, kändisar och programledare. Kanske beror detta på mediahetsen kring perfektion. Eller är det något annat? Vad har ni att säga om detta? Kan ni känna igen er, eller inte alls?
När jag står framför spegeln, en vanlig måndagsförmiddag innan jobbet, iklädd en tunika från Gina Tricot, ett par svarta leggins och en sjal - då känner jag mig bra. Jag känner mig nöjd. Att jag varken är pinnsmal eller vältränad spelar ingen roll. Att brösten inte längre ser ut som några tonårstuttar, blir så oväsentligt. Då, framför spegeln, tycker jag att jag är en fräsch småbarnsmamma med en otrolig kropp för att aldrig träna och äta onyttig kost.
Som jag nämnt tidigare här på bloggen, så avsexualiserade jag min kropp när jag var gravid och fick Joline. Kroppen blev inte längre något substitut för sex - brösten har vi fått för att kunna amma våra bebisar, inte för att please någon pojkvän. Ur muffen föder vi våra bebisar. Och i magen bor de, innan de kommer ut till oss så att vi kan lukta på dem och pussa på dem. Såhär tänker jag fortfarande. Och ärligt, borde vi inte sluta tutthetsa?
Trots detta är det när jag står avklädd framför spegeln, som jag får ångest och känner mig ful. Det är när jag ser mig själv i sexuella situationer, som jag känner mig otillräcklig och osexig. Då är jag inte den där fräscha mamman med en okej kropp för sin livsstil, utan då är jag den där 18åringen som borde se ännu bättre ut! Lite plattare mage, lite rundare rumpa, toppigare bröst.. Jag känner mig inte alls bekväm med mig själv, tvärtom, så vill jag undvika sådana intima situationer. Jag vill inte vara där.
Det här går inte ihop med min "avsexualiserade" syn på min kropp, men jag kan identifiera mig med båda delar. Kanske beror detta på den enorma utseendefixeringen som råder i vårt samhälle och på alla sillisar på tidningsomslag, kändisar och programledare. Kanske beror detta på mediahetsen kring perfektion. Eller är det något annat? Vad har ni att säga om detta? Kan ni känna igen er, eller inte alls?
Kommentarer
Trackback
