Jag fick en kommentar för ett tag sedan som jag tänkte svara öppet på i ett inlägg:

"Du verkar ha så bra självförtroende. Så bra självkänsla. Du verkar älska ditt utseende (och det borde du!) men jag undrar hur du undviker alla kroppskomplex och all utseendefixering som finns i samhället. Jag undrar också hur du känns att vara så ung och att ha fött och ammat barn? (Alltså, hur har du tacklat kroppsförändringarna..)"

Bilden av mig som hon med världens bästa självförtroende & självkänsla och som älskar sitt utseende passar inte riktigt ihop med verkligheten. Jag förespråkar andra att älska och acceptera sig själva. Jag uppmuntrar andra att vara stolta och stå upp för sig själva och sina kroppar. Själv lever jag inte som jag lär. Jag har en jättestor ryggsäck med komplex som jag kånkar runt på. Jag tycker att det är viktigt att berätta om det, för jag vill inte visa upp någon "perfekt, uppmålad fasad" utav jag vill visa vem jag verkligen är och även negativa sidor hos mig själv. Jag tänker därför ägna det här inlägget åt att svara på den läsarefråga jag fick..

Jag älskade att vara gravid! Jag hade en underbar graviditet och en enorm tur för jag slapp det mesta som kan vara jobbigt med att vänta barn. Jag fick en behaglig, ganska liten dos av bristningar, "förstörda" bröst, slapp, rynkig mage osv. När jag pratar med någon annan mamma som fick en större dos utav allt detta och som tycker att det är jobbigt säger jag "Jamen, du är vacker som du är! Se det som tatueringar som du fick utav din fina, perfekta bebis. Bristningarna, brösten och magen är bevis på att du har burit ditt barn.." Jag säger inte så för att vara snäll. Jag säger inte så för att det förväntas av mig. Jag säger så för att jag tycker att mammakroppen är vacker! Mammakroppen är vacker, oavsett hur rynkig magen är och fantastisk, för vad den kan åstadkomma. Mammakroppen är ett bevis på liv och världens underverk - barn. Det är så enkelt att lära andra och att skriva och uttrycka sig, men svårare att verkligen uppfylla dessa känslor själv.

Trots att jag vet att jag borde vara mer än jättenöjd, så finns det tunga saker i den där ryggsäcken. Mina bröst ser inte ut som en 18:årings bröst normalt gör. Mina bröst ser inte ut som innan jag fick Joline. Jag har accepterat att det är så, men det är fortfarande jobbigt ibland när det finns så många perfekta kändisar och modeller att jämföra sig med. Jag vill inte ta av mig bh:n. Jag skulle aldrig någonsin stå naken inför någon annan människa än Josefine, Nicole, My och mamma - för det känner jag mig inte bekväm med. Mina bröst är nog som bröst är mest, men de är inte tillräckligt bra - enligt mig. Frågan är om man någonsin blir nöjd. Att kritisera sig själv är bland det enklaste som finns. Förutom brösten har jag inga "mammakomplex" som kommit efter graviditet/förlossning. Det finns andra saker jag vill ändra på, som jag skäms över och ogärna visar, men de har jag möjlighet att ändra på om jag ändrar kost och börjar träna.

Jag tror att det kan vara svårare med kroppskomplex efter graviditet/förlossning när man är ung, eftersom att man kan ha andra förväntningar på sig. Jag förväntas vara (och har förväntningar på mig själv) att vara smal, tränad och se ut som 18 år. Samtidigt är jag också mamma och födde en bebis för 21 månader sedan och slutade amma bebis för ett år sedan. Jag är otroligt stolt över min kropp för att den klarade av att bära, föda och sedan producera mat till Joline. Det är ascoolt att min kropp kan det! Jag skulle inte byta några silikonbröst i världen mot Joline, men jag ville att ni skulle veta att jag är mänsklig. Jag har också komplex. Jag är inte stark jämt. Jag är också en 18åring som måste tackla dagens utseendefixering och alla förväntningar som finns på unga tjejer idag.

Kram på er!
Ni är vackra som ni är, kom ihåg det! ♥

Högen växer och växer.. och det betyder att det är extremt mycket i skolan just nu. Som vanligt, låter jag mig luras och tänker "gud vad lite skolarbete" och "det här kommer bli lungt, ingen fara, jag lägger till några kurser till" men sedan säger det PANG! och allting kommer samtidigt. Och jag borde egentligen vara rutinerad nu, men det är varken mitt förnamn eller efternamn. Jag heter snarare Oorganiserad i förnamn, slarvig i mellannamn och Dålig-på-att-planera-tid i efternamn. Just nu har jag massa prov, inlämningsuppgifter, läxor, sidor att läsa och hemprov. På toppen av allt det här är jag omotiverad och trött. Min energireserv har varit slut ett tag så vad jag går på för resurser nu, vet jag faktiskt inte. Det här inlägget blir bara negativare och negativare men det förmedlar också min sinnesstämning väldigt bra. Jag är på väg ner i en nedåtgående spiral..

Ingen behöver tvivla på att jag känner att jag lever. Tro mig, det känns. Varenda jävla minut.

♥

Freija har blivit storasyster till en liten Loke!
Vill ni läsa mamma Carolines blogg, tryck här.

Jag har läst Carolines blogg ända sedan hon
var gravid med Freija och henne blogg är en utav
få jag verkligen följer, därför säger jag och Joline
GRATTIS till Storastyster Freija & GRATTIS till hennes
mamma som är en hejare på att föda söta bebbar!

Kram från oss!

Klockan 15:00 ska jag hämta Joline på dagis. Vi ska ta med oss matsäck och gå på långpromenad med dockan & dockvagnen och mata ankorna. Joline är en riktig, liten "dockmamma", precis som jag var när jag var liten. Dockan och dockvagnen är de enda leksakerna hon leker med. Hon har hur mycket leksaker som helst men det är ingenting annat som just nu är intressant. Hon bär dockan på armen och pussar, sjunger och klappar på henne. När Joline ska sova nattar hon dockan först och sätter fingret på sina läppar och säger "schyy" åt mig. Hennes docka får ny blöja och pyjamas och kvällsvälling. Dockan sitter i hennes knä när vi åker vagn till dagis. Dockan är allt! :-)

My, tack för att du är lika galen som jag. ♥

Jag är jätteglad för alla kommentarer här på bloggen. De visar på ett engagemang och ett intresse hos mina läsare. Dock är jag fruktansvärt trött på anonyma kommentarer. Jag lovar, jag bits inte! Ni, anonyma, kommer med påståenden hit & dit "du har en ny pojkvän" och "du sköter inte skolan längre", som om ni visste allting som händer och sker i mitt liv. Man lär inte känna mig genom att läsa min blogg, även om jag försöker förmedla en så bred bild som möjligt och vara mig själv. Jag svarar ärligt på de kommentarer med För och Efternamn, men de anonyma struntar jag i. Jag vet att ni som kommenterar anonymt är från Nora. Ni vet att jag vet vilka ni är om ni skriver era namn. Varför gör ni inte det? Jag blir inte arg, känner mig inte påhoppad och tänker inte "varför måste de bry sig?". Jag har själv valt och väljer varje dag att offentliggöra en del av mitt privatliv och förväntar mig inget annat är funderingar och åsikter kring det jag skriver, men snälla, sluta kommentera anonymt!

Här har ni henne; en älskad vän, en uppriktig & ärlig vän, en underbar vän.
Min livscoach! ♥

Under vår vänskap har vi turats om att vara "starka". Ibland, under vissa perioder, har jag dragit det tyngsta lasset och burit mest jobbiga grejer på mina axlar och sedan har Josefine tagit över när det blivit för tungt för mig. Just nu är Josefine den starka, hon har precis funnit rätt i livet och jag känner mig mer förvirrad än någonsin just nu. Och när det känns som att jag ska gå sönder, finns hon där.. Hon slänger sanningarna i ansiktet på mig och säger aldrig det jag vill höra utan det jag behöver. Hon respekterar mig, hon respekterar mina känslor, men hon låter mig inte ljuga för varken mig själv eller henne. När jag bara vill försvinna en stund, skriver jag ett långt, deppigt sms tll Josefine och får alltid några kloka ord tillbaka. Jag är så jävla, innerligt och brutalt tacksam att vi är vänner och att jag lät en så sann och underbar vän som Josefine krypa innanför mitt skinn. Hon är min livscoach, bästis och så mycket, mycket mer.

"And I will bare my soul in time,
When I'm kneeling at your feet."

♥

Det här är Jolines pappa-helg. Vi ska försöka komma in i ett "varannan-helg" system som funkar. Det var många helger sedan Andreas hade henne fredag-söndag och jag har världens Joline-abstinens just nu. Vad ska jag göra hela dagen idag, när jag inte kan göra något tillsammans med henne? Vi brukar gå till skogen, lekparken, gå och fika eller äta ute någonstans och bara vara, men nu är det "pappa-helg"...

Som vanligt blir det väldigt känslosamt när jag tänker på kärnfamiljen. Vår kärna. Vår dotter. Vårt gemensamma ALLT. Det är så svårt att minnas varför jag lämnade Andreas och varför vi två inte kan leva tillsammans, när jag saknar Joline som jag gör nu. Jag minns bara det underbara och det positiva, trots att det egentligen har mest anknytning till Joline. I kärnfamiljen, fick jag vakna med henne varje morgon, ha henne hos mig varje dag. Jag hade en familj som alltid fanns där att komma hem till. Jag hade en stadig, trygg och varaktig punkt i livet att alltid falla tillbaka på. Det låter så rosaskimrande och vackert när jag skriver så, fast sanningen ser helt annorlunda ut. Min kärnfamilj innebar en stor trygghet men också ett enormt slit och känslor som ensamhet, sorg, frustration, ilska och en massa andra, negativa känslor. På slutet tog det negativa över handen och det positiva försvann någonstans där vi aldrig kunna finna de känslorna igen. Jag vet inte varför jag har så svårt att släppa det, men jag har helt enkelt svårt att acceptera att det hände just min familj. Jag har svårt att förlika mig med henne som packade weekend-väskan och drog Joline i pulkan, i snöstorm, för att få komma därifrån. Jag var stark då och jag visste vart jag var på väg. Det vet jag inte längre. Det vet jag inte alls.

/ Jasmine Magnusson ♥

Ikväll ska jag, Mr X, Emil & Nicole till Örebro och kolla på fotboll: ÖSK - IFK Göteborg. ♥

Jag har ingen liten bebis längre. Ingen liten, knubbig, tandlös, fjunig bebis som kan skriker så där ynkligt och ligger alldeles stilla i famnen och tittar med stora ögon. Min lilla, älskade och finaste bebis har blivit en unik individ som knallar runt på vår jord. Hon kan prata, förstå allting jag säger och visa genom ord och gester vad hon vill. Hon är inte min ”pyttelilla” längre, hon är min ”stora tjej”. Igår rensade vi bort hennes bebisleksaker. Bitringar, skallror och gosedjur som luktar sur bröstmjölk. Vi lade favvisarna i ”spara lådan” där de första kläderna finns sparade. Jolines första mössa är för stor för Jolines docka. Dockans huvud är så himla litet och jag kan inte för allt i världen förstå att min bebis har varit så där liten. Men kläderna bevisar att hon har det. Och vi har bildbevis. Fast det känns så längesedan, trots att det bara är 20 månader sedan min stora tjej var en ynklig, försvarslös pyttetjej.

JAG ÄR BEBISSJUK! Jag vill göra det igen. Hela grejen. ♥
.. jag längtar så efter en stor gravidmage, svinjobbig förlossning och förbannat ond amning.

Nu har jag & Joline hittat våra morgonrutiner som fungerar bra. Det tog sin lilla tid att anpassa sig efter de nya, stressiga mornarna. Som tur är, är Joline väldigt morgonpigg så jag behöver aldrig väcka henne. Hon vaknar oftast innan väckarklockan ringer och skriker "MAMMAAAAA" och det är trevligare att vakna till än en ringsignal på telefonen. Såhär ser våra mornar ut:

Kl. 05:00 - Väckarklockan ringer. Om inte Joline har vaknat innan, ligger jag kvar i ungefär 10 min, sedan går jag upp och börjar organisera skolväska, dagisväska och extrakläder..blöjor osv.

Kl. 05:30 - Joline vaknar! Hon springer direkt till köket och säger "Nam,nam" så jag skär upp frukbitar i en skål och ger till henne, då springer hon med skålen in till vardagsrummet och säger "BOMPAAA" så jag sätter på en film. Imorse såg hon tecknade versionen av Karlsson på taket. Medan Joline tittar på tv och äter frukt duschar jag och gör mig iordning.

Kl. 06:00 - Joline har bajsat. Vi byter blöja. Byter blöja på dockan och sätter på dockan kläder. Joline får rena kläder och det kan ta lite tid, beroende på hur mycket hon protesterar. Sedan försöker jag plocka upp lite saker som vi hunnit riva fram under morgonen så att det ska vara fint när vi kommer hem.

Kl. 06:30 - Dags att gå till dagis! Jag irrar runt som en galning och ser till att mobil, nycklar, plånbok, busskort och diverse annat är med. Joline protesterar vid påklädning av ytterkläder och skriker för att hon inte vill lämna dockan. När vi går hemifrån tänker jag "PUST, vi kom iväg idag igen!" :-)

Kl. 06:45 - Joline lämnas på dagis. Vi vinkar hejdå!

Kl. 07:05 - Bussen till skolan går och jag är genomsvettig efter att skjutit Jolines vagn upp för hela backen till dagis. Somnar oftast på bussen om jag inte pluggar någonting eller passar på att prata i telefon en stund.

Hade turen att sluta tidigt idag, för att min lärare var sjuk och till Etik & livsfrågor är allt arbete klart. Skönt! Ska samåka med Nicole hem och sedan hämta Joline på dagis och göra det vardagliga: städning, tvätt, disk, matlagning. I kväll ska jag plugga massvis, både rättskunskap & Historia B. :-)

"Den där lugna, trygga känslan smög sig in i hennes oroliga kropp. Värmen. Så längesedan. Han omfamnade henne med händer som fick henne att känna sig vacker. Vackrast. Det fanns inget rum för några ord. Behövdes inga. De hade längtat. Saknat, utan att veta om det. Nu var hon där, bredvid honom och cirkeln slöts omkring dem. "

Det här är GIRLPOWER!

Låten "Turn back time" med ascoola Cher & Cyndi Lauper. Det är GIRLPOWER!

Min svarta klocka från Ur&Penn för endast 298 kr :-

Här bor vi, jag & Joline!



Vardagsrum :-)



Vardagsrum :-)



Min kvinnostaty, som bevisar den "kvinnliga styrkan" som finns i vårt hem.



Ultraljudsbilder! ^^,



Mitt sovrum som är placerat i "vardagsrummet".



Kärleken i mitt liv.. ♥



Köket.



Princessramar med Prinsessan i. ♥

Min största rädsla är att Joline ska känna sig mindre älskad under sin uppväxt, för att jag och Andreas inte lever tillsammans. Jag oroar mig, jag funderar och driver mig själv till vansinne för att tanken på att hon ska känna sig "mittemellan" gör mig galen. Om jag och Andreas fortsätter leva våra liv med varsin ny parter, får nya barn och skapar en ny "kärnfamilj", vad händer då med Joline? Kommer hon att känna sig utanför, ensam, bortglömd och mindre älskad än sina nya syskon. Kommer hon att känna att hon saknar tillhörighet och att vi valt bort henne? Jag är så fruktansvärt, jävla rädd för att det ska hända.

..Kommer vår separation att betyda att hon får mindre julklappar på julafton när hon firar hos "platsmormor & plastmorfar"? Kommer hennes småsyskon, morföräldrarnas biologiska barnbarn att få fler paket och mer godis, få vara med på fler bilder och känns sig mer välkommna? Hur kommer det att kännas för Joline att behöva lämna julfirandet när det är som trevligast för att åka till den andra föräldern. Och framförallt, hur kommer det att kännas för mig, när hon åker iväg och kvar står jag med min "Nya familj"? Hur ska jag bära mig åt för att det aldrig någonsin ska hända att hon känner så. Vad kan jag göra för att fullständigt utesluta att några tendenser till sådana känslor aldrig kommer att finnas hos min dotter?

Jag ser skräckscenario efter skräckscenario.. hur vår separation kommer att försumma henne. När, om vi någonsin, kommer att få nya livskamrater och bebisar, hur kommer Joline att tackla att bara bo varannan vecka? Kommer hon att känna sig som en gäst som måste fråga om hon får öppna osten eller ta en glass i frysen. Kommer hon att känna "de har sin familj, jag tillhör den inte riktigt" och känns sig kluven över att behöva bo på två olika platser. Som ni förstår utav det jag skriver så är det här ett enormt problem för mig. Jag är hellre helt ensam, för att inte riskera att hon blir försummad. Andreas kommer att gå vidare och då vill jag vara den som finns 100 % för henne, utan någon tredje eller fjärde person. När nya familjerna föds, vill jag vara den trygga och ensamma, lyckliga mamman som bara är Jolines mamma. En mamma som hon har bara för sig själv.

Jag känner mig väldigt naken och blottad när jag öppenhjärtat delar med mig till er läsare här på bloggen. Jag blir väldigt tacksam för respons på inläggen, både positiv och negativ kritik välkomnas, så länge den är konstruktiv.

Stor kram från Jasmine&Joline. ♥

Jag har en bild på mig, Andreas & Joline bredvid soffan. På väggen, i en guldig, snirklig ram sitter ett inramat foto på oss alla tre. På kvällarna, när Joline har somnat och jag har "landat" och varvat ner, efter en hektisk dag, är det som om allting kommer över mig som en jättevåg och sedan kommer tårarna. Vår fina familj som skulle hålla hela livet ut.. skaffa syskon, flytta och uppfylla våra framtidsdrömmar. Jag såg inget slut på tunneln, hur mörkt det än kunde se ut. Vi hade valt varandra, valt att skaffa barn, fått världens finaste dotter och jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle sluta på något annat sätt än "döden skiljer oss åt".

Faktumet kom. Jag var tvungen att överleva och plötsligt kändes inte "vi" som något alternativ. Kommunikationen hade flytt sedan länge och lämnat kvar ett tomrum som skar sönder mig inuti. Respekten hade vi glömt och ingen utav oss visste hur vi skulle göra för att få tillbaka den. Jag kände mig så otroligt ensam och utlämnad, varje dag, i många månader, trots att vi levde tillsammans. När jag somnade bredvid Andreas kände jag mig oälskad och värdelös. Han fanns inte där. Han ställde inte upp. Jag var själv, lämnad att göra allt och ta hand om allt och hur mycket jag än bönade och bad, skrek och grät, fick jag inget gensvar.  Jag gav 100 %. Andreas gav ingenting. Han kanske gjorde sitt bästa då, men det var långt ifrån tillräckligt. Jag kände mig extremt sviken och sårad och det gör jag fortfarande, varje dag. Jag har inte bearbetat hans frånvaro och alla sår som jag fick under våra sista månader tillsammans, har inte läkt än.

Jag gråter och gråter för att vi inte är kärnfamiljen vi ville vara. Jag skriker inombords för att jag inte kan förlåta mig själv för vår separation. Jag ville ge Joline en mamma och pappa som älskade varandra. Jag ville låta henne växa upp i den trygga, idylliska kärnfamiljen, där alla syskon har samma mamma&pappa och inga barn tvingas åka efter kalleanka till den andre föräldern. Vi förstörde vår relation. Tillsammans förstörde vi den. Jag skyller inte allt på Andreas, men bollen låg hos honom den sista tiden och han passade aldrig tillbaka den till mig. Jag hade dött för oss, men vi slog sönder den där kärnan av alla grunder som man behöver för att överleva tillsammans.

Det är svårt för mig att acceptera att han sitter där, jag här och att just vårt barn, Joline, är ett sådant barn som vår fira varannan jul/påsk/nyårsafton. Jag hatar att det är så. Det gör mig livrädd. Frustrerad. Fan. Fan. Jävla, jävla skit. Förlåt, om jag inte gjorde allt precis rätt, men jag gjorde mitt bästa, utifrån mina förutsättningar, just då.

Jag älskar dig, Joline. Du är allt.

Josefine har alltid sagt "Jasmine, din rygg kommer bli sne, för du går med din tunga handväska på höger axel varje dag, 24/7.. " Och mycket riktigt! Vad har hänt? Jag har fått världens ryggvärk på höger sida och lutar höger axel mer en vänster. Jag har blivit sne! Sne pågrund av att min accesoar är alldeles för prackad med skit, som jag aldrig behöver. Allt det här finns i min handväska just nu:

- En tröja
- En svart kofta
- En jeansjacka
- Svarta jeans
- Gråa mjukisbyxor
- Rosa linne
- Plånbok
- Svart tröja
- Boken "Bedragen" Av Katerina Janouch
- Ett ämnesblock
- En Naturkunskap A bok
- En svart mapp med löspapper
- Smink
- Mobil
- Två laddare
- Digitalkamera
- Två halsband
- Ringblommesalva
- Äppelskrutt?
- En libero up&go blöja
- Våtservetter
- Hårklämma

Varför lär jag mig aldrig? Varför har jag inte, efter nästan två år av studier med litet barn, lärt mig hur jag ska strukturera upp min tillvaro och ha ordning&reda? Jag är helt enkelt värdelös på att hålla ordning på papper, block, böcker osv.. Varje år, de senaste 5 åren, har jag köpt en kalender. I början av terminen är jag väldigt duktig och tar med mig kalendern, skriver små notiser i den, dagboksanteckingar, "att göra listor", men efter några veckor händer alltid samma sak: Jag åker till skolan, utan schema & kalender! Hur lyckas ni andra?



My & jag på min 18års dag! ♥

Jag har tagit en ganska lång paus från min & Jolines blogg. Hade absolut inte lust att skriva eller glädje & längtan över bloggen, så jag tyckte att det var bäst att "pausa" en stund. Den här bloggen har varit uppdaterad nästan dagligen i över två år, så nu var det min tur att tappa suget ett tag. Det har också hänt otroligt mycket i våra liv den senaste månaden och jag har befunnit mig i ett känslomässigt kaos. Jag har upplevt ett tredje världskrig inuti mig och har varit kluven till hur mycket jag vill lämna ut mig och mitt privatliv här på bloggen.

Ända sedan jag startade bloggen har jag försökt att vara personlig utan att lämna ut för mycket privat. Dels var det för Andreas skull, då han inte alls är lika kär i "bloggandet" som jag. Nu tänker jag dock skriva av mig allt kaos här på bloggen och hoppas att ni som läser kan lära er någonting utav det jag skriver och förhoppningsvis får jag respons som ger mig någonting tillbaka.

NU ÄR JAG BACK ON TRACK, BABIES! ♥