Det här är Jolines pappa-helg. Vi ska försöka komma in i ett "varannan-helg" system som funkar. Det var många helger sedan Andreas hade henne fredag-söndag och jag har världens Joline-abstinens just nu. Vad ska jag göra hela dagen idag, när jag inte kan göra något tillsammans med henne? Vi brukar gå till skogen, lekparken, gå och fika eller äta ute någonstans och bara vara, men nu är det "pappa-helg"...

Som vanligt blir det väldigt känslosamt när jag tänker på kärnfamiljen. Vår kärna. Vår dotter. Vårt gemensamma ALLT. Det är så svårt att minnas varför jag lämnade Andreas och varför vi två inte kan leva tillsammans, när jag saknar Joline som jag gör nu. Jag minns bara det underbara och det positiva, trots att det egentligen har mest anknytning till Joline. I kärnfamiljen, fick jag vakna med henne varje morgon, ha henne hos mig varje dag. Jag hade en familj som alltid fanns där att komma hem till. Jag hade en stadig, trygg och varaktig punkt i livet att alltid falla tillbaka på. Det låter så rosaskimrande och vackert när jag skriver så, fast sanningen ser helt annorlunda ut. Min kärnfamilj innebar en stor trygghet men också ett enormt slit och känslor som ensamhet, sorg, frustration, ilska och en massa andra, negativa känslor. På slutet tog det negativa över handen och det positiva försvann någonstans där vi aldrig kunna finna de känslorna igen. Jag vet inte varför jag har så svårt att släppa det, men jag har helt enkelt svårt att acceptera att det hände just min familj. Jag har svårt att förlika mig med henne som packade weekend-väskan och drog Joline i pulkan, i snöstorm, för att få komma därifrån. Jag var stark då och jag visste vart jag var på väg. Det vet jag inte längre. Det vet jag inte alls.

/ Jasmine Magnusson ♥