Godmorgon fina ni! Jag kom precis hem från dagis. Joline satt längst fram
på vagnen med min mobil i handen och spelade musik, låtar som "Knock you down",
"Ännu doftar kärlek" och "Halo". Hela vägen diggade hon till musiken, fast på olika sätt,
till varje låt. Verkligen så söt! Nu ska jag göra mig iordning, laga lite mat och åka till jobbet.

Ha en underbar tisdag.

Håller på och konstruerar en "Text vägg" med favoritcitat och utdrag
från låttexter. Fint, va?

Jag känner hur den äckliga, fruktansvärda, långvariga och hemska höstförkylningen är på gång. Den ligger i luften. Den har smugit sig in här hos oss. Halsen är svullen. Barnet är argare än vanligt. Jag vet att vi snart kommer ligga sjuka, båda två. När vi sover kommer de att slå till, de jävlarna.

Kärleksbarn.

Jag har återfått mitt långa hår. Löshår.

 har tidigare skrivit att jag tycker det känns obehagligt att vara ute i Nora, eller över huvudtaget vistas här utan Joline. Det är som om blickarna bränner mer då och de som stirrar behöver inte säga vad de tänker.. Jag ser. Jag vet. "Vad var det vi sa?" tänker de, och glömmer bort alla de mornar jag går upp klockan 06:00 och fixar frukost. Glömmer alla stressiga förmiddagar springandes i regnet till dagis. Har ingen aning om alla sagostunder..

Jag är ung. Jag fyller 19 år i september och då har jag en dotter som är 2,8 år gammal. Jag har hunnit med så mycket redan, och blev vuxen tidigt. Jag passar inte in i samhällsmodellen för "vad som är en bra mamma", men jag vet att jag är det. Jag är en bra mamma. Jag är varken självutplånande eller totalt självuppoffrande, jag  vågar vara ego ibland och vågar vara en människa - inte bara mamma. Det ena utesluter inte det andra. Faktiskt.
Jag är kärleksfull, tålmodig, rolig och engagerad. Jag älskar Joline över allt annat, såklart, och sätter alltid henne i främsta rummet. Att jag, någon gång då och då, väljer att gå på Kareokekväll på Olearys, en vanlig torsdag.. med en arbetskamrat och sjunga Chers - Walking in Memphis i helt fel tonart - gör inte mig till en mindre kärleksfull, tålmodig, rolig eller engagerad förälder. Att Joline är hemma hos sin pappa, sovandes och drömmandes, alldeles trygg - och jag dansar några timmar på Frimis med min bästa vän för att sedan komma hem och lägga mig och gå upp på morgonen.. med min prinsessa, tillbaka till alla tvätt, matlagning och allt allvar. Allt ansvar.. Ja, det gör inte heller mig till en sämre förälder. Jag är fortfarande lika engagerad, kärleksfull och tålmodig.

Föräldraskap innebär olika saker för oss alla.

Jimena & Joline, bästisar. ♥

Prinsessan, vi väntar på dig.. ♥

Jag älskar er, tjejer.

Jag var verkligen lekparks-taggad den här dagen. Jagade barnen överallt
och organiserade olika lekar.. På bilden ser ni mitt fantasi ormbo, där stora
pinnen är ormen och kastanjen ett ormägg. Ja, fantasin är det inget fel på!

Jobbar. Jobbar. Jobbar. Min bästis My är höggravid nu och bebismagen har växt jättemycket. Det är så mysigt att få känna sparkar, och hur hon flyttar på sig i magen. Det är 7 veckor kvar till beräknad förlossning nu och jag längtar alldeles otroligt mycket. Vi väntar på dig, princess.. ♥

Jag och Josefine hyrde tre filmer idag, Snabba Cash, FARSAN och Brothers. Vi köpte världens största godispåse. Vi har även suttit på balkongen med tända ljus och bara tjejpratat. Mysigt. ♥



Min tjej har fått långt, blont lockigt hår.

♥

I brist på samtal på jobbet, målade jag en Paint-bild på mina Soulmates.
Från vänster i rosa, Josefine och i mitten,, JAG och till höger min pregovän. ♥

Som ni ser, är Joline inte helt nöjd med att jag fotograferar henne när
hon är fullt fokuserad på Pippi Långstrump. Pippi Långstrump är hennes grej.

Hem ljuva hem. Hemmakvällar. Myskvällar. Hemma-tid i alla ära. Leksaker över hela golvet, lukten av en bajsblöja som fick ligga några minuter för länge, några dammtussar för mycket - men ändå, så mycket hemma. Vi kör på lördagsmys. Alldeles förskräckligt mycket godis, chips och dip och underbart god mat. Vi lever livet.

Min älsklingstjej med tröttpåsar under ögonen. SÖTAST.

Jag har blivit kär.. Ja, på riktigt. Denna gång i en Fransk Bulldog, eller egentligen ingen specifik hund, utan rasen överhuvudtaget. Har kollat blockat, kennlar, bilder på Google, läst på om rasen.. tittat bilder igen. Och till och med börjat klura på namnförslag. Jag bara måste ha en Fransk Bulldog. Jag måste. (Helst igår!) men jag får förmodligen vänta ett par månader. Kanske år (?) på min älskling.

Namnförslag tjej-bullis;
Alba
Betty
Ebba
Engla
Greta
Hedda
Maggie
Siri
Svea
Thilda
Tyra
Vega

Namnförslag kill-bullis;
Alf
Allan
Bert
Billy
Gunvald
Harry
Levis
Malte
Otto
Pekka
Wilgot

Såhär ser rasen ut. Denna bild lånad från www.Franskbulldog.se

Jag och mina tre stora finnar, som tillfälligt hyrt rum på min panna,
lekte loss i webcamen med alla dess funktioner. Här har ni mig.

Nu har vi kommit hem. Svettig. Trött. Joline har somnat i sin säng med alla sina gosedjur. Hon får knappt plats själv, men jag har lärt mig att det inte är någon idé att bråka om det. Hon får avgöra det själv, helt enkelt. Har städat hela lägenheten och tänt ljus. Får en sån där underbar "älskade hemma" känsla i kroppen. Mitt hem. Mitt trygga, rofyllda hem. Josefine kommer snart, och då ska vi har myspys kväll i soffan. Tills dess läser jag Lotta Thells roman "Kärleksbarn" och njuter av livet.

Jag, lillasyster och Joline har varit på en 24 h kryssning. Mamma jobbar som servitris på Cinderella, så resan var mest för att hälsa på henne. Det var jättemysigt att träffa mamma, äta gott och leka i "knatteland", speciellt för Joline och Amelia var det kul. Nu är det lättare att förstå varför mamma/mormor är borta så lång tid i sträck, när de fått se var hon bor, jobbar, äter osv..

Jag har också fått erfara det alla föräldrar fasar över att få erfara - Joline försvann. Hon var bara borta i ca 10 min, men det var verkligen 10 hemska och fruktansvärda minuter. Vi gick ner till hytten, när Joline fortsatte springa i korridoren. "Jaja, så brukar hon göra" tänkte jag och öppnade hyttdörren för att hämta plånboken. Var borta i 5 sekunder och när jag kommer ut är hon borta. Jag var först lugn och sansad. Cool. Gick fram till slutet av korridoren och tittade, ropade, kollade runt men hon fanns ingenstans. Pratade med tjejen i receptionen till Spaavdelningen som ringde till Information på däcket ovanför, de fick signalement och jag kände hur tårarna steg. Amelia stannade hos kvinnan i receptionen och informationen skickade ut personer att hjälpa till att leta. Jag fortsatte springa runt i korridorerna och ropa.. inget svar. När jag efter en stund gick tillbaka till spaavdelningen berättade kvinnan i receptionen att de ringt från informationen och hittat Joline. En familj hade kommit dit med henne, och Amelia hade sprungit upp för att hämta henne. När jag kom ut till henne och fick se henne började jag stortjuta bara för att nervositeten släppte. Vilken hemsk känsla! "Jävla ung jävel" väste jag tyst för mig själv. Älskade underbara och jävliga unge. Fan vad rädd jag blev.

♥

Joline kör på "Morgonfrillan" today.

Joline ser ut som en förväxt bebis. Min bebis.

One tree hill. Jag har beställt hem första och andra säsongen och har blivit
lite smått galen. Känner mig som 14 år igen.

Jag ställde klockan på 07:00, och klev upp. Smög försiktigt ut i vardagsrummet och satte på min avslappningsskiva med indianmusik. Och så lite facebook. Lite blogg. Det är så tyst och lungt och jag älskar att hinna med en stund av ensamhet och avkoppling innan Joline vaknar. Förut var det en omöjlighet att en enda morgon vakna innan henne, men nu kan jag faktiskt lyckas. Jag till och med förevigar stunden med en bild. Godmorgon bästa bloggläsare!

Jag är en sån där tjej som växte upp utan en biologisk pappa. En tjej som präglats av en stark, självständig och stark mamma. En godhjärtad, kärleksfull mormor. Men det finns ingen varaktig manlig förebild. Jag kan se att jag har formats av detta, och kan ibland försöka söka andledningar i det förflutna, till varför jag beter mig och är som jag är idag. Då kan det kännas skönt att ha minnen av barndomen som backup, minnen som kan hjälpa mig att förstå mig själv lite bättre. MEN, jag kommer aldrig att bli en sådan person som sitter och skyller allting tillbaka på barndomen. Som försvarar varje snedsteg med att "min pappa lämnade mig när jag var liten" eller "Ja, min mamma var ju ensamstående och jobbade mycket". Jag är en vuxen människa och jag bär på en ryggsäck vars innehåll jag inte kunnat vara med och påpeka så mycket. Däremot har jag varje dag, nu som vuxen, chansen att förändra mitt liv så att jag känner mig tillfreds med det och jag har möjlighet att styra livet i rätt riktning. I den riktning som jag anser vara rätt. Går det fel längs vägen kan jag slå tillbaka det på mig själv, som helt enkelt agerat fel. Inte frånsäga mig allt ansvar över mig själv och mina egna beslut, och istället skylla på den pappa som finns någonstans i Sverige och lever sitt liv paralellt med mitt.

Dock kan jag få lite panik över alla söndagsbilagor med sorgliga "min uppväxt var hemsk" reportage. OCH, det är viktigt här att ni inte misstolkar mig. Jag har full förståelse för att vissa barn tvingas genomlida fruktansvärd och avskyvärd misär, psykiskt och fysiskt våld och otrygga levnadsförhållandn, när de växer upp. Min panik handlar om Joline och hennes uppväxt. Min dotters viktiga barndom. Det är nu hon ska få sin grundtrygghet, bygga upp en självkänsla och ha en fri och lekfull tid. Utan några större ansvarstagande.

Kommer hon att minnas varje gång jag tappar tålamodet och höjer rösten något mer ön vanligt? Kommer hon att minnas hur hon ibland fick somna själv i egen säng, trots att hon grät första minutrarna? Kommer hon att minnas de gånger då ví bara hann läsa en godnattsaga, och inte två? Jag är så rädd för att göra misstag, och förstöra den uppbäxt som hon faktiskt är mitt uppe i nu. Jag vill vara den där förebilden som pr'äglar henne på rätt sätt. Som lämnar fina avtryck som hon kan dra nytta av i framtiden. Och jag hoppas jag är det.. ♥

Idag åker min mamma, Joline mormor, tillbaka till Cinderella båten och jobbar i 10 dagar. Min lillasyster har sovit här inatt och nu ska vi gå tillsammans till mamma och äta frukost innan hon åker. Amelie försöker just nu att sätta på Joline en klänning och ett par tights men hon tjurar, skriker och springer iväg. Jag måste rycka in.

Jag håller på att uppdatera min garderob med baskläder. Varje morgon när jag tittar in bland högar och drivor av kläder, inser jag att det inte finns någonting jag kan ha på mig. Ingenting passar ihop. Allting känns fel. Nu har jag börjat om. Gjort om, gjort rätt.. beställde en hel del basplagg från H&Ms höstkatalog. Mycket enkla tunikor/klänningar, som den på bilden, i olika färger med stora sjalar och leggins. Det är det jag använder mest, men har minst av i min garderob. Ska skärpa mig.

Du och jag, baby..

En ny klänning/tunika för 199 kr, H&M. Bästa köpet på länge.

Förlåt att jag är så dålig på att uppdatera,
jag ska ta igen det under helgen.. ♥

Jag lyckades komma upp när klockan ringde. Och nu sitter jag i mitt kök med en kopp té och lyssnar på ljudbok. Lotta Thells - i skuggan av värmen. Väntar på det välbekanta ljudet av smygande fötter. Av älskat litet barn.

Joline har börjat sova länge på morgonen. Ibland sover hon till och med så länge att jag måste ställa klockan. Det går inte längre att vara säker på att hon ska vakna klockan 6. För nu kan det hända, även om det inte händer så ofta, att hon sover till 8. Eller till och med 9. Det är första gången, sedan Joline föddes, som jag måste ställa en väckarklocka. Imorse kom hon upptassandes vid 9, och då satt jag och lyssande på ljudbok i köket. Man hör det där välbekanta, tassande ljudet och sedan får jag en varm och mysig kram! Bästa barn.

Kom hem för en stund sedan. Sent. Andreas har precis gått och lagt sig, Joline har sovit sedan länge. Jag tassar alltid in till henne först. Tänder lampan. Och så sitter jag där en stund, och bara tittar, min älskade ljuvliga dotter. Världens finaste! Jag överöser henne med pussar. Smeker henne över den knubbiga barnkinden. Och när jag stänger dörren efter mig och går ut, påminns jag om varför jag kämpar. Att det är värt att kämpa.



Min My, och i hennes mage bor lillan.. ♥



Och så mamman. Jasmine. Morsan.



Josefine och My. Och lunch..



.. som förövrigt ser ut såhär. Jag skyller på pregot, alltså My. När jag
lagar åt oss överdriver jag med sås. Då blir hon nöjd.

Igår var första dagen på jobbet. Semestern är slut. De sista dagarna var så intensiva, rastlösa och regniga att det faktiskt var skönt att komma tillbaka. Äntligen. Jag, My och Josefine - på samma arbetsplats. Mina allra bästa vänner på jobbet. Vi samåker in varje dag, delar matlådor, 10minutersraster. Det är skönt att ha dem där.

Barn är så spontana. Joline, Andreas och jag var på Skojlandet idag. Joline älskade det! Hon hoppade studsmatta hur länge som helst, lekte i bollhavet, ockuperade en dockvagn och åkte rutschkana. Tror att det var bra för henne att få leka med lite andra barn, nu inför dagisstarten imorgon. I slutet, när vi var på väg hemåt, gick hon fram till en mamma som höll i en festis och bad att få smaka. Det tog ett tag innan vi hann fram men då var det försent. Hon hade druckit upp den! Det var inte mycket att göra - vårt barn tar för sig, precis det hon vill ha. Och det finns lixom inga hämningar.

Gullis och jag bakade chokladbollar idag. Det blev två stycken färdiga, utan pärlsocker. Joline stoppade allt i munnen och jag orkade inte kämpa emot. Hon fick kladda hej vilt med chokladbollssmeten och lyckades slutligen platta till två stycken "bollar". Jaja. Jag har börjat vänja mig. Inte ens chokladbollarna blir som de brukade, sedan jag fick barn. Men det är okej. Joline var lycklig.

Jag har äntligen fått upp min tavellist med bebismagebilder.
Och så en väggtext. Jag är så stolt över dig Joline.