Det är svårt att ständigt vara en förebild.
Jag är en sån där tjej som växte upp utan en biologisk pappa. En tjej som präglats av en stark, självständig och stark mamma. En godhjärtad, kärleksfull mormor. Men det finns ingen varaktig manlig förebild. Jag kan se att jag har formats av detta, och kan ibland försöka söka andledningar i det förflutna, till varför jag beter mig och är som jag är idag. Då kan det kännas skönt att ha minnen av barndomen som backup, minnen som kan hjälpa mig att förstå mig själv lite bättre. MEN, jag kommer aldrig att bli en sådan person som sitter och skyller allting tillbaka på barndomen. Som försvarar varje snedsteg med att "min pappa lämnade mig när jag var liten" eller "Ja, min mamma var ju ensamstående och jobbade mycket". Jag är en vuxen människa och jag bär på en ryggsäck vars innehåll jag inte kunnat vara med och påpeka så mycket. Däremot har jag varje dag, nu som vuxen, chansen att förändra mitt liv så att jag känner mig tillfreds med det och jag har möjlighet att styra livet i rätt riktning. I den riktning som jag anser vara rätt. Går det fel längs vägen kan jag slå tillbaka det på mig själv, som helt enkelt agerat fel. Inte frånsäga mig allt ansvar över mig själv och mina egna beslut, och istället skylla på den pappa som finns någonstans i Sverige och lever sitt liv paralellt med mitt.
Dock kan jag få lite panik över alla söndagsbilagor med sorgliga "min uppväxt var hemsk" reportage. OCH, det är viktigt här att ni inte misstolkar mig. Jag har full förståelse för att vissa barn tvingas genomlida fruktansvärd och avskyvärd misär, psykiskt och fysiskt våld och otrygga levnadsförhållandn, när de växer upp. Min panik handlar om Joline och hennes uppväxt. Min dotters viktiga barndom. Det är nu hon ska få sin grundtrygghet, bygga upp en självkänsla och ha en fri och lekfull tid. Utan några större ansvarstagande.
Kommer hon att minnas varje gång jag tappar tålamodet och höjer rösten något mer ön vanligt? Kommer hon att minnas hur hon ibland fick somna själv i egen säng, trots att hon grät första minutrarna? Kommer hon att minnas de gånger då ví bara hann läsa en godnattsaga, och inte två? Jag är så rädd för att göra misstag, och förstöra den uppbäxt som hon faktiskt är mitt uppe i nu. Jag vill vara den där förebilden som pr'äglar henne på rätt sätt. Som lämnar fina avtryck som hon kan dra nytta av i framtiden. Och jag hoppas jag är det.. ♥
du är en förebild . jag vill bli en lika bra mamma som du. du är en förebild för ALLA unga mödrar du ute. jag vill bli lika förståndig som sig!!
Joline älskar dig precis som du är och du har rätt att oroa dig som föräldrer över hennes framtid!
Men så länge hon har det bra hos dig så är det lugnt.
Men sen är det bra att hon lär sig när hon blir äldre att världen inte är bara svart på vitt lixom, men det jag menar att hon ska njuta av sin barndom så länge hon kan.
och du ska njuta av den tid du har med henne och ta hand om henne på det sett som du alltid har gjort!
Puss och kram.
Det viktigaste av allt är att du försöker göra det bästa för ditt barn, även fast exempelvis inte du och pappan är tillsammans så måste man försöka göra det bästa av den situationen så att den blir så "smärtfri" som möjligt för Joline. Jag tror verkligen att du gör det! Du är en mamma som kämpsar och är underbar, det vet Joline men jag förstår dessa känslor som att vara rädd om du inte läser en godnattsaga osv. det är jag med rädd för i framtiden när William börjar få sin riktiga vilja, men jag tror att man lär sig under tiden vad som är okej :)
kram
Vem är inte rädd för att det ska bli fel? Man hoppas ju varje dag att man har gjort rätt! Ibland önskar man att det fanns ett facit ;-) Du verkar göra alla rätt hela tiden, tänk om alla mammor var som DU!
