har tidigare skrivit att jag tycker det känns obehagligt att vara ute i Nora, eller över huvudtaget vistas här utan Joline. Det är som om blickarna bränner mer då och de som stirrar behöver inte säga vad de tänker.. Jag ser. Jag vet. "Vad var det vi sa?" tänker de, och glömmer bort alla de mornar jag går upp klockan 06:00 och fixar frukost. Glömmer alla stressiga förmiddagar springandes i regnet till dagis. Har ingen aning om alla sagostunder..

Jag är ung. Jag fyller 19 år i september och då har jag en dotter som är 2,8 år gammal. Jag har hunnit med så mycket redan, och blev vuxen tidigt. Jag passar inte in i samhällsmodellen för "vad som är en bra mamma", men jag vet att jag är det. Jag är en bra mamma. Jag är varken självutplånande eller totalt självuppoffrande, jag  vågar vara ego ibland och vågar vara en människa - inte bara mamma. Det ena utesluter inte det andra. Faktiskt.
Jag är kärleksfull, tålmodig, rolig och engagerad. Jag älskar Joline över allt annat, såklart, och sätter alltid henne i främsta rummet. Att jag, någon gång då och då, väljer att gå på Kareokekväll på Olearys, en vanlig torsdag.. med en arbetskamrat och sjunga Chers - Walking in Memphis i helt fel tonart - gör inte mig till en mindre kärleksfull, tålmodig, rolig eller engagerad förälder. Att Joline är hemma hos sin pappa, sovandes och drömmandes, alldeles trygg - och jag dansar några timmar på Frimis med min bästa vän för att sedan komma hem och lägga mig och gå upp på morgonen.. med min prinsessa, tillbaka till alla tvätt, matlagning och allt allvar. Allt ansvar.. Ja, det gör inte heller mig till en sämre förälder. Jag är fortfarande lika engagerad, kärleksfull och tålmodig.

Föräldraskap innebär olika saker för oss alla.