Tårarna sprutar kl. 19:00 varje kväll!
Jag har en bild på mig, Andreas & Joline bredvid soffan. På väggen, i en guldig, snirklig ram sitter ett inramat foto på oss alla tre. På kvällarna, när Joline har somnat och jag har "landat" och varvat ner, efter en hektisk dag, är det som om allting kommer över mig som en jättevåg och sedan kommer tårarna. Vår fina familj som skulle hålla hela livet ut.. skaffa syskon, flytta och uppfylla våra framtidsdrömmar. Jag såg inget slut på tunneln, hur mörkt det än kunde se ut. Vi hade valt varandra, valt att skaffa barn, fått världens finaste dotter och jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle sluta på något annat sätt än "döden skiljer oss åt".
Faktumet kom. Jag var tvungen att överleva och plötsligt kändes inte "vi" som något alternativ. Kommunikationen hade flytt sedan länge och lämnat kvar ett tomrum som skar sönder mig inuti. Respekten hade vi glömt och ingen utav oss visste hur vi skulle göra för att få tillbaka den. Jag kände mig så otroligt ensam och utlämnad, varje dag, i många månader, trots att vi levde tillsammans. När jag somnade bredvid Andreas kände jag mig oälskad och värdelös. Han fanns inte där. Han ställde inte upp. Jag var själv, lämnad att göra allt och ta hand om allt och hur mycket jag än bönade och bad, skrek och grät, fick jag inget gensvar. Jag gav 100 %. Andreas gav ingenting. Han kanske gjorde sitt bästa då, men det var långt ifrån tillräckligt. Jag kände mig extremt sviken och sårad och det gör jag fortfarande, varje dag. Jag har inte bearbetat hans frånvaro och alla sår som jag fick under våra sista månader tillsammans, har inte läkt än.
Jag gråter och gråter för att vi inte är kärnfamiljen vi ville vara. Jag skriker inombords för att jag inte kan förlåta mig själv för vår separation. Jag ville ge Joline en mamma och pappa som älskade varandra. Jag ville låta henne växa upp i den trygga, idylliska kärnfamiljen, där alla syskon har samma mamma&pappa och inga barn tvingas åka efter kalleanka till den andre föräldern. Vi förstörde vår relation. Tillsammans förstörde vi den. Jag skyller inte allt på Andreas, men bollen låg hos honom den sista tiden och han passade aldrig tillbaka den till mig. Jag hade dött för oss, men vi slog sönder den där kärnan av alla grunder som man behöver för att överleva tillsammans.
Det är svårt för mig att acceptera att han sitter där, jag här och att just vårt barn, Joline, är ett sådant barn som vår fira varannan jul/påsk/nyårsafton. Jag hatar att det är så. Det gör mig livrädd. Frustrerad. Fan. Fan. Jävla, jävla skit. Förlåt, om jag inte gjorde allt precis rätt, men jag gjorde mitt bästa, utifrån mina förutsättningar, just då.
Jag älskar dig, Joline. Du är allt.
Du får mig att gråta med den utlämnade text du skriver. Jag önskar dig, Andreas o Joline all lycka i livet. Våga ta hjälp av andra - ensam är inte stark!
Du berör så otroligt med dina texter och du är extremt bra på att beskriva situationer!
Jag önskar dig och Joline all lycka och vet att ni kommer klara er galant tillsammans med vänner och familj! Trots att såna här saker kan bryta ner en nått enormt så är man på nått sätt "härdad" när man har tagit sig igenom det svåra och ännu starkare än innan:) Du är en toppen tjej!
Bamsekram från Emelie och lova att krama joline lite extra från mig:)
finns på [email protected] om du vill prata lite mer med en utomstående!
Men du o andreas blev ju tsm igen för ett tag sen? ni skulle försöka iaf .. hur blev d med det? kram till dig och din fina dotter
du är otroligt duktig på att skriva och du berör med dina texter. Jag tror och hoppas att allt kommer fixa sig tillslut, en separation är aldrig lätt, men det kommer att kännas bättre sen. Kram till dig och lilla joline :)
Bara för att ni inte är tillsammans längre finns det INGET som säger att ni inte kan fira jul ihop!
var joline planerad?:)
Du är så mogen i dina resonemang! Jag förstår om du tycker det är jobbigt att din dotter blivit ett barn med separerade föräldrar men den risken tar ju ALLA som skaffar barn. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar varandra, om man är gift eller hur gammal man är när man skaffar barn. Risken att det en dag tar slut finns för alla och om det väl händer så får man försöka ordna det på bästa sätt då vilket jag tycker att ni gjort!! Joline har världens mest omtänksamma och mogna mamma och ni kan ge henne en idyllisk barndom även fast ni separerat!!
Jag känner inte dig, men vad jag förstått genom bloggen är du världens finaste människa. Även om ditt och Andreas förhållande inte var bra på slutet, tänk på alla dom fina stunder ni fick tillsammans, och på världens finaste Joline. Hon kommer inte bli mindre lycklig för att hennes mamma och pappa inte är tillsammans, det lovar jag. Lycka till med allt, jag tror på dig ! kram :)
Exakt så som du kände då, känner jag nu! Är så kluven i hur jag ska göra. Skulle må bättre av att vara själv med sonen ett tag, men jag kan inte tänka mig att lämna sambon heller. Allt du skrivit ovan känner jag nu och känner igen så mycket!
