Jag fick en kommentar för ett tag sedan som jag tänkte svara öppet på i ett inlägg:

"Du verkar ha så bra självförtroende. Så bra självkänsla. Du verkar älska ditt utseende (och det borde du!) men jag undrar hur du undviker alla kroppskomplex och all utseendefixering som finns i samhället. Jag undrar också hur du känns att vara så ung och att ha fött och ammat barn? (Alltså, hur har du tacklat kroppsförändringarna..)"

Bilden av mig som hon med världens bästa självförtroende & självkänsla och som älskar sitt utseende passar inte riktigt ihop med verkligheten. Jag förespråkar andra att älska och acceptera sig själva. Jag uppmuntrar andra att vara stolta och stå upp för sig själva och sina kroppar. Själv lever jag inte som jag lär. Jag har en jättestor ryggsäck med komplex som jag kånkar runt på. Jag tycker att det är viktigt att berätta om det, för jag vill inte visa upp någon "perfekt, uppmålad fasad" utav jag vill visa vem jag verkligen är och även negativa sidor hos mig själv. Jag tänker därför ägna det här inlägget åt att svara på den läsarefråga jag fick..

Jag älskade att vara gravid! Jag hade en underbar graviditet och en enorm tur för jag slapp det mesta som kan vara jobbigt med att vänta barn. Jag fick en behaglig, ganska liten dos av bristningar, "förstörda" bröst, slapp, rynkig mage osv. När jag pratar med någon annan mamma som fick en större dos utav allt detta och som tycker att det är jobbigt säger jag "Jamen, du är vacker som du är! Se det som tatueringar som du fick utav din fina, perfekta bebis. Bristningarna, brösten och magen är bevis på att du har burit ditt barn.." Jag säger inte så för att vara snäll. Jag säger inte så för att det förväntas av mig. Jag säger så för att jag tycker att mammakroppen är vacker! Mammakroppen är vacker, oavsett hur rynkig magen är och fantastisk, för vad den kan åstadkomma. Mammakroppen är ett bevis på liv och världens underverk - barn. Det är så enkelt att lära andra och att skriva och uttrycka sig, men svårare att verkligen uppfylla dessa känslor själv.

Trots att jag vet att jag borde vara mer än jättenöjd, så finns det tunga saker i den där ryggsäcken. Mina bröst ser inte ut som en 18:årings bröst normalt gör. Mina bröst ser inte ut som innan jag fick Joline. Jag har accepterat att det är så, men det är fortfarande jobbigt ibland när det finns så många perfekta kändisar och modeller att jämföra sig med. Jag vill inte ta av mig bh:n. Jag skulle aldrig någonsin stå naken inför någon annan människa än Josefine, Nicole, My och mamma - för det känner jag mig inte bekväm med. Mina bröst är nog som bröst är mest, men de är inte tillräckligt bra - enligt mig. Frågan är om man någonsin blir nöjd. Att kritisera sig själv är bland det enklaste som finns. Förutom brösten har jag inga "mammakomplex" som kommit efter graviditet/förlossning. Det finns andra saker jag vill ändra på, som jag skäms över och ogärna visar, men de har jag möjlighet att ändra på om jag ändrar kost och börjar träna.

Jag tror att det kan vara svårare med kroppskomplex efter graviditet/förlossning när man är ung, eftersom att man kan ha andra förväntningar på sig. Jag förväntas vara (och har förväntningar på mig själv) att vara smal, tränad och se ut som 18 år. Samtidigt är jag också mamma och födde en bebis för 21 månader sedan och slutade amma bebis för ett år sedan. Jag är otroligt stolt över min kropp för att den klarade av att bära, föda och sedan producera mat till Joline. Det är ascoolt att min kropp kan det! Jag skulle inte byta några silikonbröst i världen mot Joline, men jag ville att ni skulle veta att jag är mänsklig. Jag har också komplex. Jag är inte stark jämt. Jag är också en 18åring som måste tackla dagens utseendefixering och alla förväntningar som finns på unga tjejer idag.

Kram på er!
Ni är vackra som ni är, kom ihåg det! ♥