Jag har ingen liten bebis längre. Ingen liten, knubbig, tandlös, fjunig bebis som kan skriker så där ynkligt och ligger alldeles stilla i famnen och tittar med stora ögon. Min lilla, älskade och finaste bebis har blivit en unik individ som knallar runt på vår jord. Hon kan prata, förstå allting jag säger och visa genom ord och gester vad hon vill. Hon är inte min ”pyttelilla” längre, hon är min ”stora tjej”. Igår rensade vi bort hennes bebisleksaker. Bitringar, skallror och gosedjur som luktar sur bröstmjölk. Vi lade favvisarna i ”spara lådan” där de första kläderna finns sparade. Jolines första mössa är för stor för Jolines docka. Dockans huvud är så himla litet och jag kan inte för allt i världen förstå att min bebis har varit så där liten. Men kläderna bevisar att hon har det. Och vi har bildbevis. Fast det känns så längesedan, trots att det bara är 20 månader sedan min stora tjej var en ynklig, försvarslös pyttetjej.

JAG ÄR BEBISSJUK! Jag vill göra det igen. Hela grejen. ♥
.. jag längtar så efter en stor gravidmage, svinjobbig förlossning och förbannat ond amning.