Hej Jasmine, är det inte underbart att du är den jag tänker på när jag ligger vaken mitt i natten och inte kan somna. Jag är en 17 årig tjej som behöver desperata råd utav dig. Mitt barn kommer inte att ha en pappa när det föds.Mitt barn kommer att få växa upp utan en pappa och det är mitt fel. Dom skuldkänslorna jag får ta igenom mig varje natt är en vaken mardröm. Det är inte bara ångesten över att mitt barn inte kommer att ha en pappa som håller mig vaken på nätterna, även hur jag ska berätta detta för mina föräldrar. jag har aldrig haft en pojkvän. Det vet dom. Så hur ska jag förklara detta? Vet att dom inte kommer ta det bra. Ibland är stora 17 åringen så liten,så liten. Jag vill verkligen ha mitt barn, en abort är inte ett alternativ. Jag kommer att gå över eld för mitt barn. Vad det än krävs, för att ge mitt barn ett lyckligt liv.

Jag blir så ledsen av att läsa din kommentar, då du bär så mycket tungt ansvar på dina axlar och verkar sakna någon att prata med. Självklart har jag tid att svara till dig. Jag har så många saker att skriva, men helst utav allt skulle jag vilja sitta bredvid dig och kunna ge dig en lång, varm kram och låta dig andas ut en stund. För just nu är det inte konstigt om du känner en enorm, psykisk press över din situation. Jag ska utifrån vad du skrivit, försöka hjälpa dig så mycket jag kan och "finnas tillhands" såhär över datorn.

Du bär på livets största gåva. Världens, för dig, finaste lilla bebis. Och du har valt att ge liv åt den här lilla bebisen, så det enda du bör tänka är "Hur ska jag göra för att, utifrån hur min situation ser ut just nu, kunna ge den här bebisen så bra förutsättningar som möjligt." Dina förutsättningar idag, ser inte ut som de skulle ha gjort om du hade väntat tills du var 30, så jämför dig inte med någon annan utan se till DIG själv och dina styrkor. Du kommer att klara det här. Du kommer att vara den allra bästa mamman för just ditt barn. Och oavsett om livet inte blir precis som du hade tänkt dig, kommer det att bli bra.

Jag har ingen närvarande pappa, det har jag aldrig haft. Min pappa lever tillsammans med sin nya familj någonstans i Sverige, och vi har ingen kontakt överhuvudtaget. Min mamma valde att skaffa barn med honom och det gav mig ett LIV. Det har i sin tur gett min vackra Joline ett liv. Jag har aldrig någonsin gett min mamma några skuldkänslor för att hon gjorde det valet, tvärtom, så är jag otroligt tacksam över att hon gjorde det. Min mamma har alltid varit min förebild, och jag har inte saknat min pappa. Min mamma har fyllt alla tomrum och jag känner mig stark trots att han inte varit en närvarande förebild under min uppväxt. Du ska inte känna några skuldkänslor. Jag vet inte varför den blivande pappan inte finns med i bilden, men det har ingen betydelse, för du kommer att bli en underbar mamma även utan honom. Och ditt barn kommer kanske att undra, ha många frågor och funderingar kring sin pappa under uppväxten. Då är du bara ärlig, besvarar hans/hennes frågor. Tänk på alla de homosexuella par världen över, som har barn, är de sämre föräldrar till sina barn bara för att det saknas en mamma eller pappa till könet? Det viktigaste för ett barn är att det finns trygg, kärleksfulla, närvarande vuxna under uppväxten som älskar barnet gränslöst och finns där. Om det är två kvinnor, en kvinna och en man eller två män - det saknar betydelse. Ditt barn kommer att kunna ha manliga förebilder ändå, vännen, genom lärare, dagispersonal, en ny man i ditt liv, din pappa, någon bror eller manlig vän.

Om det känns jobbigt att berätta för dina föräldrar tycker jag att du ska skriva ett brev. Skriv allt som du skulle vilja säga, och förklara tydligt att deras åsikt inte kommer att påverka dig för att du redan bestämt dig. Och att du ber om deras stöd och råd. Du kan skriva att du vet att grundförutsättningarna inte är de bästa och att du är medveten om det, men att det inte förändrar dina känslor för det kommande barnet och att det för dig bara finns en väg att gå. Din mamma har ju en gång väntat dig, och din pappa har då funnits vid hennes sida. Även om det tar lite tid, så kommer de att förstå. De vet vad du betyder för dem och de älskar dig, så för dem kommer förmodligen chocken att vara värst. Om du därför skriver ett brev, slipper du vara med dem när de får den första reaktionen. Du kan be dem, i ditt brev, att ringa dig först när de tänkt efter en stund och när ditt beslut landat hos dem, så att ni kan prata utifrån DITT val och inte varför du inte valde annorlunda. Vill du inte skriva ett brev utan prata med dem, så tycker jag att du ska vara tydlig med att de ska låta dig prata till punkt och var bestämd!

Det är okej att vara liten 17åring också. Alla är vi små ibland.
Alla styrkekramar från Jasmine. Du kan nästa gång höra av dig på min bloggmail http://[email protected]