Min väg till historien

Jasmine Magnusson

Att växa upp i tryggheten på landet

När jag skulle börja förskoleklassen flyttade vi till Rockhammar, en liten by mellan Frövi och Lindesberg. Jag var vansinnig över att behöva lämna min bästa dagiskompis Maria och åka ifrån den gigantiska, häftigt Kristinaskolan som jag längtat så efter att få börja på – till en liten, skruttig skola mitt ute på landet. Vi flyttade från en jättefin, grå villa till ett rött, förfallet ruckel ute på landet. Jag visste inte då att jag i dag skulle se tillbaka på tiden i Rockhammar som den lyckligaste och lugnaste under min barndom. Att jag idag skulle hävda att jag byggde min grundtrygghet där.

Det gick 50 elever på Rockhammarsskolan. Vi var fyra personer i min klass. Så småningom blev vi bara två. Eleverna var uppdelade i två klasser, lågstadiet för sig och mellanstadiet för sig. På skolgården fanns även Rockhammars enda dagis.

Där gick vi i likadana träningsoveraller och gummistövlar. Alla lekte tillsammans. Alla föräldrar kände varandra och småsyskonen fanns på samma skolgård. Vi var som en familj. Såklart förekom lite mobbning och vissa var ”tuffare” än andra, men sådant går aldrig att undvika helt, det hör till barns utveckling. För mig var det här en skyddad verkstad, där det inte spelade någon roll om man hade glasögon eller smutsig jacka. Där träffade jag några utav de viktigaste personerna i mitt liv, en utav dem är fortfarande en utav mina bästa vänner. Jag är extremt glad att jag växte upp på landet, där jag fick möjligheten att vara barn. Jag är så tacksam idag för det där skruttiga huset som sedan blev så fint och för alla kossor, får och kattungar som jag fick uppleva. Jag är glad att jag fick använda fantasin och leka fritt i skogen och att jag fick leva skyddad från den hårda världen när jag fortfarande var så ung och skör.

Att flytta till Nora kommun

 På våren samma år som jag skulle fylla 11, separerade min mamma ifrån Henrik, min lillasysters pappa. För att få möjlighet att arbeta och komma närmre mormor och morfar flyttade mamma till Nora med oss. I samma veva tappade jag all kontakt med Henrik, som varit en fadersfigur i mitt liv i 7 år och som jag alltid kallade och såg som min pappa.

Det var här jag började tappa fotfästet. Mamma tvingades jobba mycket för att försörja oss och jag fick lära mig att klara mig själv. För mig var det som att kastas ut i världen och lilla Nora kändes enormt. Jag började på Järntorgsskolan och kom snabbt in i klassen där jag fick vänner. Efter en tid blev jag mobbad, dels för att jag var skelögd och för att jag heter Jasmine. Detta var oväsentliga, små saker som varken jag eller någon annan uppmärksammat tidigare men som nu gjorde mig osäker, otrygg och rädd. I samband med detta fick jag även anorexi och påverkades av utseendefixeringen i samhället. Jag började även skära mig och skada mig på andra sätt. Jag hamnade i fel sällskap, där jag satte på mig en hård fasad för att passa in. Allt detta hände mellan 10 och 12 års ålder. Det vände när klassen splittrades och vi började högstadiet.

Att tro på mig själv igen

När jag började vårterminen i 8:an började jag komma ifrån mitt självskadebeteende och de depressioner som jag haft i perioder sedan mellanstadiet. Dittills hade jag inte brytt mig ett dugg om skolan, men vändpunkten kom när vi pratade politik på samhällskunskapen. Jag kunde massvis om politik, partiledarna, vad de olika partierna stod för mm. Detta gjorde att jag öppnade upp ögonen för skolan och studierna och bestämde mig för att vända alla motgångar till framgångar. Jag hade tur som hade underbara, stöttande lärare som uppmuntrade mig massor. Vid den här tidpunkten började jag att tro på mig själv igen.

Jag minns så väl när jag fick mitt första mvg, det var på ett biologiprov och under betyget stod det att jag fått bäst resultat i klassen. Det peppade mig så otroligt mycket att fortsätta på samma sätt. Efter den dagen ägnade jag all fritid åt att läsa och studera och nöjde mig aldrig med mindre än ett mvg.

Att våga välja min egen väg

Den 23 april 2007 kom jag på vem jag ville vara. Jag hittade min plats. Jag kände, för första gången på många år, att lyckan hittat hem. Jag visste att jag var på rätt väg. Ni vet känslan av att alla bitar plötsligt passar ihop och cirkeln sluts. Jag kände mig trygg, lugn och i ett med mig själv, när jag som femtonåring gjorde ett positivt graviditetstest.

Den där onsdagskvällen påbörjade jag mitt livs viktigaste resa. Jag fick reda på att jag var gravid. Jag kände ”äntligen har jag nått den punkt i livet då jag känner mig fullständig”.  När jag lade mig för att sova den kvällen fantiserade jag om bebisen och mamma livet. Jag försökte visualisera framtiden och hur vi skulle få det att funka tillsammans och göra det allra bästa för bebisen. Jag hade en tydlig, väl genomtänkt plan inuti mig och var aldrig någonsin orolig för att vi inte skulle bli bra och kärleksfulla föräldrar. Jag visste att avund, hat och fördomar skulle försöka smutsa ner min lycka men jag lovade mig själv att bara rycka på axlarna och söka sanningen inuti mig själv.

Den 2 januari föddes Nova Joline Alexandra.

Att våga inse att jag inte klarar allt

När jag och Andreas separerade för ca.1 år sedan, efter 4,5 år tillsammans lärde jag mig äntligen att det är okej att inte klara allt själv. Att det är okej att be om hjälp. Att det är okej att erkänna att livet just nu är lite motigt och att jag är trött. Dock var det först efter att jag valde att ”hoppa av” gymnasiet, nu i höstas, som jag accepterade att jag duger även om jag inte lyckas göra allting med total perfektion. Jag duger, trots att det inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Jag duger faktiskt, även om jag får VG i ett betyg och G i ett annat. Det viktigaste är att jag, Joline, Andreas, våra familjer och våra vänner mår bra. Att vi får leva livet, inte ständigt kämpa i motvind. Det viktigaste är inte en putsad fasad eller att nå alla mål, det viktigaste är att aldrig ge upp, att följa sitt hjärta och sina drömmar. Det har jag lärt mig nu, tack vare att jag fick fatta ett beslut som var väldigt svårt för mig att fatta. Det tog lång tid för mig att acceptera faktumet. Jag fixade det inte, precis som jag hade tänkt från början. Nu mår jag dock mycket bättre och det värderar jag högre.