Att "gå vidare" från en lägenhet:
Idag var jag hemma hos Andreas för att lämna Joline. Han bor kvar i vår gamla lägenhet. Jag har knappt varit där sedan vi separerade och de få gånger jag har lämnat Joline har jag i princip bara vänt i dörren. Idag följde jag med in och lät Joline visa sina leksaker hon har hos pappa och pratade bla. med Andreas om planer inför julen och hur vi ska fira för att göra det bäst för Joline. Vi bestämde att vi ska handla julklappar till Joline tillsammans en heldag i Örebro. Det är ju båda julklappar och födelsedagspresenter som ska inhandlas samt 24 stycken små paket till en "öppna-varje-dag-kalender" (vad de nu kallas?).
Hur som helst.. jag fick kämpa emot tårarna hela tiden. Det var otroligt jobbigt att vara i lägenheten igen. Det gjorde ont i hjärtat, som om någon kramade det alldeles för hårt och det kändes tungt att andas. Jag vet inte vad som hände med mig, men det var otroligt jobbigt känslomässigt att vara där. Den sista gången jag lämnade lägenheten och fortfarande var tillsammans med Andreas, trodde jag att jag skulle komma tillbaka som vanligt dagen därpå, men sedan gick jag direkt från Josefine till mamma och kom aldrig tillbaka igen, förutom när jag skulle hämta våra saker. Kanske är det därför som det kändes så jobbigt idag, att jag aldrig hann "avsluta" ordentligt.
Det var min första lägenhet. Min första sambo-lägenhet. Där firade vi Jolines ettårsdag, hennes första jul och delar såklart både underbara och tragiska minnen. Jag satt i soffan och lät tårarna rinna över allt som kom tillbaka till mig. Lilla bebis Joline och tidiga mornar, diskberg från köket, tjafs om vem som skulle göra vad, mysiga kvällar, Jolines första små steg på köksgolvet. Jag kände mig så misslyckad när jag satt där och såg mig omkring på det hem som vi gemensamt försökt bygga upp. Jag kände mig misslyckad över att vi misslyckades..
Jag trodde inte att jag skulle ha en så "stark relation" till en lägenhet, men det skakade om mig ordentligt känslomässigt när jag var där idag. Jag saknar nog den där hemma-känslan som jag hade när jag bodde där, men som jag aldrig riktigt fick i lägenheten jag flyttade till.
Det är lite svårt att beskriva känslan.. men någon utav er kanske förstår.
Klart det blir så, ett hem är ju mer än bara tak över huvudet. Minnen sätter sig i väggarna och präglas av en. Så hemmet är ju en liten del av en själv, att bryta up ofrivilligt från ett hem kan var alika smärtsamt som att mista en vän.
Jag förstår, fan vad hemskt :(
Tyvärr så är det inte alltid happilyeverafter. Tycker absolut inte du ska se det som ett misslyckande
Åh, jag förstår precis vad du menar! Luddes pappa bor i våran gamla lägenhet, tillsammans med sin nya tjej. MINA gamla möbler, allt som vi hade.. Jag klarar inte av att lämna Ludde däruppe, hans pappa får alltid hämta honom för jag orkar knappt gå in på gården.. Jag förstår precis hur du känner, och jag vet att det är jäkligt tungt!
Usch.. tråkigt att höra :/
men som sagt...du har ju minnen därifrån och det är antagligen därför du reagerade så starkt!
Precis sådär är de för mig också, fast hemma hos mamma.
Har nästan nyss flyttat hemifrån och jag är helt enkelt föööör "hemma-kär" hos mamma.
Det var grymt jobbigt i början, jag gjorde lika som du, i princip vände i dörren hos mamma. Var bara dit och hämta nå saker. Sen åkte vi igen.
Har ju liksom bott där sen jag var 2år. Så de kändes så himla konstigt att bara klippa navelsträngen å dra.. Men de löser sig med tiden :)
Hoppas de blir bättre för dig också ♥
