Ung Mamma - Mitt liv som ung, ensamstående & heltidsstuderande mamma

Den 23 april 2007 kom jag på vem jag ville vara. Jag hittade min plats. Jag kände, för första gången på många år, att lyckan hittat hem. Jag visste att jag var på rätt väg. Ni vet känslan av att alla bitar plötsligt passar ihop och cirkeln sluts. Jag kände mig trygg, lugn och i ett med mig själv, när jag som femtonåring gjorde ett positivt graviditetstest.

Den där onsdagskvällen påbörjade jag mitt livs viktigaste resa. Jag fick reda på att jag var gravid. Jag kände ”äntligen har jag nått den punkt i livet då jag känner mig fullständig”.  När jag lade mig för att sova den kvällen fantiserade jag om bebisen och mamma livet. Jag försökte visualisera framtiden och hur vi skulle få det att funka tillsammans och göra det allra bästa för bebisen. Jag hade en tydlig, väl genomtänkt plan inuti mig och var aldrig någonsin orolig för att vi inte skulle bli bra och kärleksfulla föräldrar. Jag visste att avund, hat och fördomar skulle försöka smutsa ner min lycka men jag lovade mig själv att bara rycka på axlarna och söka sanningen inuti mig själv.

Jag och Andreas hade varit tillsammans i nästan två år när vi fick graviditetsbeskedet. Vi hade hunnit med ett missfall innan och efter det började jag aldrig med mina p-piller igen, fast ändå tog det drygt ett år innan jag blev gravid. Vi hade pratat väldigt mycket om barn och familj och att vi båda ville bli unga föräldrar.

Vi bestämde att vi skulle bo kvar hemma hos mamma några månader efter förlossningen, för att vi skulle se hur mycket utgifter respektive inkomster vi skulle ha varje månad och sedan kunna leta i lugn och ro efter lägenhet. Mamma, min lillasyster, jag och Andreas flyttade till större lägenhet och fick ett stort rum där vi gjorde i ordning för oss och bebisen. Jag fick även jobb över sommaren och tänkte spara de pengarna till att köpa bebissaker och leva på när jag började skolan. 

Slutet av 9: an var första veckorna av graviditeten. Jag mådde illa av lukter som matoset i matsalen och ville bara äta frukt och surt godis. Jag var likblek i ansiktet och fruktansvärt trött, så jag fick dagligen förfrågan om jag var sjuk. På skolavslutningen fick jag ha en vid klänning med band under brösten för att ingen skulle misstänka något. Min mage blev synlig väldigt tidigt och brösten växte flera kupstorlekar så jag fick kämpa med att hålla graviditeten hemlig. På skolavslutningsdagen kände jag nog starkare än alla andra, att jag lämnade ett kapitel bakom mig för att gå in i ett nytt. För de flesta andra väntade gymnasiet, en ny miljö och nya möjligheter. Jag väntade på en liten bebis och en total förändring av hela mitt dåvarande liv.

Sommaren 2007 är mitt livs bästa och värsta sommar. Bästa, för att jag fick dela den med en gammal vän från mellanstadiet som även hon var gravid men tre månader längre gången. Vi delade allt den där sommaren och jag är evigt tacksam för att vi kunde gå igenom och dela våra graviditeter med varandra. Jag har svårt att se hur det skulle ha blivit utan henne, för vi var och är fortfarande bästa vänner. Med Josefine kan jag verkligen vara mig själv och känna mig accepterad och förstådd för hon vet precis hur det är att vara i min situation för att hon är i precis samma själv. Det sämsta var att Andreas inte ville att vi skulle behålla barnet trots att planerna på att skaffa barn varit gemensamma och beslutet att inte använda preventivmedel var bådas ansvar. Han var rädd för vad som skulle komma och att vi inte skulle klara av vad som förväntades av oss. Då, när jag var gravid, kom han på att han inte kände sig redo.

För mig fanns aldrig något alternativ. Abort fanns inte i min värld. Jag kunde helt enkelt inte ha genomfört en abort och överlevt efteråt. För mig kändes det som lika med depression, ångest och mörk spiral tillbaka ner i träsket av självskadebeteende och ätstörningar. Efter ultraljudet i v 18 förändrades Andreas och började acceptera och glädjas åt graviditeten. För honom blev det mer verkligt när han fick se, höra och kunde känna bebisen. Han var fortfarande den utav oss som oroade sig och som behövde övertygas om att allt skulle bli bra. Dock kände jag att han engagerade sig och att vi var två om graviditeten efter det och jag vet att han gjorde sitt bästa, utifrån sina dåvarande förutsättningar och det räcker för mig. I dag förstår jag att begreppet ”dela” och ”vara två” om en graviditet är någonting helt annat än vad jag kände och upplevde då.

Jag började Samhällsvetenskapliga linjen på Rudbeckskolan i Örebro efter halva graviditeten hade gått. Då hade bebismagen hunnit bli rejält stor. Jag kände aldrig och har aldrig känt att jag skäms för att vara ung mamma. Jag var och är extremt stolt över det, så jag har inte haft och har inga problem med att berätta min historia och bemöta fördomar och kritik. Jag hamnade tyvärr i en klass där de flesta var väldigt omotiverade och det drog ner min motivation som jag hade när jag började. Bebisen var beräknad till 23 december och min första plan var att hinna gå hela terminen, men en kombination av att motivationen försvann och långa bussresor fick mig att ”bara” läsa Matte, Datakunskap och Samhällskunskap.

Jag gick på Rudbeck till och med mitten på november sedan unnade jag mig själv en sista ledig månad innan beräknad förlossning. Jag tänkte passa på att förbereda mig mentalt, vila och ordna det sista inför bebisens ankomst. Jag ägnade mig åt att blogga och min blogg växte sig större och större. Jag anmälde mig även till Noras Lucia och blev en utav kandidaterna, dessutom var jag med i Noras Ungdomskör så jag bokade in att sjunga på julavslutningen i kyrkan samma dag som min beräknade förlossning.

Jag var enorm när det var dags för Lucia. Min mage var så stor att jag blev tvungen att ha ett enormt lucialinne för att det inte skulle bli kortare där fram. Det röda bandet fick vi sätta ovanför magen. Det stod om mig i tidningen med överskriften ”höggravid 16årig tärna” så det var en hel del uppståndelse kring mig just då. Jag vägrade låsa in mig och sluta leva för att skydda mig från människors åsikter. Kanske hade det varit enklare att göra vad människor förväntade sig men jag kände inte att jag hade något att skämmas jag. Jag valde att inte göra saker i ”helt rätt ordning” enligt samhällets oskrivna regler och normer, men jag gjorde det och har gjort det bra. Det är det som räknas, tycker jag.

Den 2 januari 2008 kl. 15:46 föddes Nova Joline Alexandra på Karlskoga Lasarett. Jag hade en underbar förlossning där jag kände att jag hade kontroll och kunde fokusera på min kropp. Jag kände hela tiden att jag kunde hantera smärtan även om det gjorde så ont så att jag trodde att jag skulle dö. Den finaste stunden i livet var när hon äntligen fick komma ut till oss och vi fick hålla om henne. Många långa månader av väntan och längtan var över och kärleken till hennes sköljde över oss som en enorm våg och kan inte beskrivas för dem som inte upplevt känslan av att se och röra vid sitt barn för första gången. Det var ett stort ögonblick. Mitt livs viktigaste och underbaraste ögonblick. Jag visste så väl att jag hade gjort rätt som valde att bli mamma, trots att jag bara var 15 år när jag tog beslutet. Ingenting kunde ha blivit mer rätt.