När en låt framkallar magont.
Som de flesta av er läsare redan vet, har jag ingen kontakt med min pappa. Jag har träffat honom några gånger, när jag var yngre, men inte tillräckligt många gånger för att verkligen greppa hans personlighet. Jag vet inte vem han är. Pappa. Jag vet att jag är väldigt lik honom till utseendet och när jag ser på bilder, ser jag min egen blick i hans. Vi båda har något sorgset och ont begravt i ögonen, djupt därinne. Och jag har hans allvarliga mun. Hans spetsiga näsa.
Ända sedan jag var liten, har vuxna människor, terapeuter och kuratorer velat hävda att min ångest skulle ha berott på det faktum att jag vuxit upp utan pappa. Jag har alltid hävdat motsatsen. Min ångest och det självdestruktiva beteénde jag hade för några år sedan, berodde på något helt annat. Faktum är att jag växte upp med en pappa. Min lillasysters pappa Henrik blev också min pappa. När jag var ca. 3,5 år frågade jag mamma om jag fick kalla honom för pappa och hon svarade mig att jag skulle göra det som kändes bäst. Sedan dess var han min pappa. Idag är han inte min pappa, men han fanns där under den viktiga tiden då någon måste köra till innebandyträningar och heja längs terrängspåret på löptävlingen. Han och hans familj fanns där när jag var liten, och gav mig en komplett familj. Det var tillräckligt för att ersätta min biologiska pappa.
Jag saknar inte min pappa. Jag kan inte sakna någon jag aldrig lärt känna. Och jag vägrar vara ledsen för vad jag inte har, när jag kan vara glad och stolt över vad jag har. Jag fick världens bästa mamma. Min älskade mamma - en krigarinna, som kämpat för mig, varje dag, sedan den dagen jag föddes. Hon har fyllt alla tomrum som kanske från en början fanns. Jag känner ingen tomhet. Ingen sorg. Ingen saknad efter ytterligar en förälder. Min mamma är min stolthet, min förebild och den allra starkaste person jag mött.
Jag fick också växa upp med och bli formad av, min älskade mormor, som är världens snällaste människa. Min fina mormor, som också hon är en krigarinna, fast på ett annat sätt. Min mormor som skänkt sitt liv och sin tid till oss. Som så många gånger älskat oss på ett självuppoffrande sätt. Som jag vet skulle dö för oss.
Som om detta, tillsammans med all annat kärlek, inte skulle vara tillräckligt? ♥
Allt det här, bara bubblade till ytan, när jag lyssnade på min kusin Jimmys otroliga låt "Ateljé8", som även ni läsare kan höra, om ni söker på Jimmy Åkesson på Spotify. Tänk vad en låt kan orsaka magont.
Jag har varit med om ungefär samma sak.
Och för mig känns det varenda dag i hjärtat att han lämnade mig, men jag försöker som du att vara stark och mer än tacksam för att fint jag har!
Men samtidigt är det mer än okej att vara ledsen, och känna sig lämnade och tom. För även jag ser min biologiska fars blick i mina ögon och jag är så lik honom på utseéndet. Men jag avskyr att se honom i mig själv, för det orskar mer smärta än vad jag ibland kan klara av.
Men när du skriver om detta med din biologiska far så ger du mig styrka. Tack så hemskt mycket för det Jasmine!
Vet att många känner som du, varför ska man sakna någon som man inte ens känner? Det räcker väl med att ha en familj. Det tror jag absolut att det gör. Det är värre med de som får växa upp med två föräldrar varav den ena är en dålig, oengagerad och ointresserad förälder. Tänk att känna sin pappa, bo med honom och veta att han inte är intresserad av en liksom.
