Den kritiska perioden är över. Min lilla, ömtåliga och skrikiga bebis har blivit större. Nu är hon inte längre dödsdömd om hon ramlar ner från soffan, och jag har för något år sedan slutat oroa mig. Hennes ben kommer den här sommaren att utstå några myggbett som kliar och hennes barfota fötter kommer att palla två getingstick. Och kanske ett till. Jag vill hellre ta den chansen.. att hon får springa barfota, och känna gräs under fossingarna och kanske få något stick. Eller två. Ja, hellre det är att tvinga henne att ha på sig skorna.

Och nu är det okej om lunchen inte blev så mycket till lunch, utan ett pallat, halvruttet äpple eller varför inte en isglass? Hon klarar det också. Hon kommer att växa upp ändå. Jag behöver inte ständigt se upp för vad hon stoppar i munnen, för efter två fimpar och en kattbajs har hon lärt sig. Det smakar helt enkelt inte bra. När hon var bebis och helt flintis, var jag tvungen att ha stenkoll på solhatten. Nu, är det okej om hon badar utan den i någon timme. Det är inte hela världen. Och hennes kropp klarar av lite sol. Jag tänker inte smörja 24/7, för hon överlever ändå.

Jag känner att jag är cool.
Har jag blivit en cool morsa nu, precis som Martina Haag?