Paulinne, Frida, Victoria, Julia och Malin. Jossan fattas på bilden.. ♥

Som ni kanske minns, började jag tredje året på sam/sam i augusti förra året? Jag hade ett år kvar, till studenten, tack vare att jag pluggade så hårt när Joline var bebis. Att få ett slutbetyg från gymnasiet var mitt mål och när jag började i en klass, med ett år kvar, kändes det så nära. Jag var så stolt över att jag lyckats så bra. Att jag faktiskt var en utav dem som kunde göra både och - vara mamma och heltidsstuderna, och kombinera det på ett bra sätt.

Jag hade en sådan tur att hamna i en underbar klass, där jag blev så varmt mottagen utav de här fina tjejerna. Jag trivdes och trivs så himla bra tillsammans med dem. Vid den här tidpunkten bodde jag i min "radhuslägenhet" om ni minns det? I samband med att jag började skolan försvann min föräldrapenning, mitt underhållsbidrag och jag hade missuppfattat bostadsbidragsblanketterna, så jag beviljades inte det. Det var en tuff period ekonomiskt, och Joline hade precis börjat på dagis. Det var så många nya saker som behövde fungera, och det var svårt att få det att gå ihop. Det blev vinter också, och varje morgon fick jag kämpa med Joline i barnvagnen för att ta mig fram i snön och hon gallskrek varje morgon när jag lämnade på dagis. Jag stressade iväg till skolan men kunde inte fokusera fullt ut på att plugga, eftersom att räkningarna låg obetalda och pengarna saknades. Det var här jag bestämde mig för att hoppa av. Jag grät från och till i flera dagar, just för att det var så svårt att acceptera för mig själv att jag faktiskt inte klarade det. Att jag inte var en utav dem som kunde kombinera heltidsstudier och mammaliv. Jag var så arg, ledsen och besviken på mig själv. Men jag hoppade av i allafall, för att jag ansåg att det var det bästa för mig att göra just då.

Idag tar Paulinne, Frida, Jossan, Julia, Malin och Victoria studenten. Det är strålande sol ute, inte ett moln på himlen och de kommer garanterat att vara galet vackra. Jag tycker att dom är astuffa som har klarat det och för att de nu kan ha vita studentmössor och skrika "FYFAN VAD VI ÄR BRA", för tjejer, NI ÄR BRA!

Jag måste erkänna att jag ångrar mitt beslut. Kanske hade det gått att lösa på något annat sätt? Jag hade kunnat välja bort några kurser, och läst ett extra halvår eller flyttat hem till mamma eller Andreas en period? Kanske gjort någon avgörande schemaändring? Jag har fortfarande chansen att läsa från hösten nu, och ta studenten nästa år. Men det blir aldrig på samma sätt. Och jag kommer aldrig att hamna i en så bra klass igen.

Jag önkar att jag hade kunnat vara där med er idag, tjejer. Och haft en vit studentmössa. Dels för att det hade varit fantastiskt att få göra det tillsammans med er, men också för att känna mig mindre misslyckad. Jag kommer att tänka på er idag och vill att ni skriker för mig, dansar för mig och sjunger "FYfan vad vi är bra", så att det räcker även för mig. Jag vet att ni kommer vara snyggast utav alla och att ni kommer få en FAB-dag. Stor kram!