I måndags träffade vi Josefine & Jimena. ♥

Jag kan inte skriva att jag inte kan leva utan Josefine, för det är självklart att jag kan det. MEN jag kan skriva att det är så mycket svårare att leva utan Josefine. Josefine har stått vid min sida genom de år som jag utvecklats mest, lärt mig mest, gått igenom svårast saker, tagit livsavgörande beslut. Josefine har funnits vid min sida under tiden jag var gravid, under min mammaledighet, under alla nätter då jag pluggade trots att jag inte sovit på flera veckor, genom min separation, när jag flyttade till egen lägenhet, när jag blev kär på nytt.. Josefine har kommit mig så otroligt nära. Hon är en del av den jag har blivit.

Josefine har räddat mig genom många livskriser. När vi bodde tillsammans, alla fyra, i en lägenhet på 47 kvadrat - mådde jag bättre än någonsin. Vi hjälptes åt - fanns till för varandra - delade på ansvar. Vi sov i samma säng, vi delade en tvåsitssoffa, vi pluggade klockan halv 4 på nätterna, jag grät när jag lyssnade på ballader. Ena dagen var det jag som ville ge upp, men då fanns hon där och orkade åt mig. Nästa dag var det Josefine som tappade gnistan och då fanns jag där på samma sätt för henne.

Jag har så enormt mycket att tacka Josefine och Jimena för. Jag har så enormt mycket kärlek jag vill ge dem. Jag skulle göra allting för dem. Jag kommer alltid att älska dem. Tack, finaste ni. Tack för allt!