En dikt från mitt arkiv. (Obs! den är gammal)

Där sitter du, ganska många mil från mig,

med din trygghet, kärlek, allt som hör till dig.

Här sitter jag, full av förtvivlan och sorg,

med själen som försvar, en skyddande borg.

Det är så svårt att veta. Ska jag våga eller ej?

Rycka upp alla plantor jag planterat för att

sätta nya med dig..

Ta steget och våga mot en lyckans minut,

att satsa och förlora nått som föralltid tar slut.

Du sitter ju där, med en arm runt hennes barm,

det är hon som är där om natten och håller dig varm.

Jag somnar varje kväll, med hans ben över mina,

han stjäl delar av min kropp som borde vara dina.

Vi är ju kvar med det som är nu och stannar varje dag,

som om att alltid stanna var en oskriven lag.

Vill du ta bit för bit och göra mig till din,

fast aldrig släppa taget och göra dig till min..

Vad har du för avsikter och vad vill du mig,

snälla, var ärlig för jag älskar faktiskt dig.