Jag lider med er alla fina tjejer och killar därute som befinner er i en livsfas då ni ska hitta er själva och utforska vilka ni är. Oftast genomgår man denna fas under puberteten, då det cirkulerar så mycket känslomässiga saker i kroppen, att det är svårt att se världen ur ett större perspektiv än det som finns nära, vänner skola pojkvänner/flickvänner.. Jag minns i allafall perioden av mitt liv då jag testade olika stilar och såg mig själv och mina vänner som det enda viktiga, som en berg och dalbana där jag inte kunde kontrollera mina känslor överhuvudtaget. Under en period provade jag på "killstilen" med stora, pösiga mjukisbyxor, stora t-shirtar, håret i en stram-bakåtkammad hästsvans och stora (gärna lite skabbiga och smutsiga) luvtröjor. Det var mitt försvar att sluta "räknas" och bli jämförd med de andra tjejerna i klassen och deras kroppar. Det var ett sätt att dölja den kropp som sakta förvandlades från flicka till kvinna. Jag provade även på att sluta äta mat, för att bli pinnsmal och på så sätt bli av med bröst och kurvor; det var åtminstonde en utav andledningarna till att mitt förhållande till mat blev krystat. Under den här perioden testade jag hur det var att bete sig på olika sätt, att testa olika relationer och ingå i olika "pakter och rollspel" på skolan om vilka som var störst, bäst och vackrast. Viktigast för mig var att vara älskad och omtyckt av alla. Det tog ytterligare några år innan jag utvecklades och förstod att det enda, bästa sättet jag kunde göra var att sluta spela roller och vara mig själv.

Perioden i livet då man ska hitta sig själv måste vara den jobbigaste fasen av dem alla. När man inte vet någonting om sig själv eller vad man ska tycka. Humöret svänger, komplexen över kroppen, komplex över personligheten. Det tar på krafterna. Men, när man är klar och känner att man hittat den person man är och trivs med att vara. Och kan bygga upp ett starkt självförtroende och en bra självkänsla. Efter den perioden känns allting så mycket bättre, enklare och så mycket tryggare. Du är den du är och ser ut så; du behöver inte försöka förvandla spegelbilden till någon annan. Den känslan är störtskön och underbar! Det är slutet på den känslomässiga berg och dalbana som så många blir rejält skakade av.

Kram på er alla därute som går igenom detta nu :-)