Det var Josefine som förde det på tal här om dagen. Om en rädsla som plötsligt gripit tag i henne när hon tittade på en fyraårig flicka. Rädslan handlade om att "sådär stor kommer Jimena också att bli någon gång". När hon tog upp det med mig kände jag igen känslan och vi identifierade den såklart. Det är olika känslor som kommer, dels förväntan och längtan efter allt roligt som vi kommer att få vara med om med våra underbara ungar om några år men också en rädsla för allt vi har framför oss. Vi ska uppfostra dessa små älskade monster och alltid försöka vara bra förebilder och göra rätt. När det gäller barnuppfostran har vi alla olika syn på vad som är rätt/fel, så det gäller att lyssna på sitt ♥ och magkänslan vad som känns bäst.

Tänk vad mycket jag har framför mig som mamma till Joline. Dagisinskolning, första luciafirandet på dagis, alla fina teckningar, första övernattningen med kompis, första gången hon säger "mamma, jag älskar dig" och längre fram.. den första skoldagen, skolavslutningen, första fotbollsmatchen och första skoldiscot.. Joline kommer att göra varje dag levande och hon kommer att låta mig ta del av så många viktiga steg i hennes utveckling. Det är en fantastisk och överväldigande känsla! Mitt i all lycka ska jag också klara mig igenom alla mornar när hon gallskriker när mamma ska gå på dagis och när hon inte alls vill vara med på luciafirandet och protesterar mot alla kläder och river sönder favoritteckningen och skriker sig igenom första övernattningen med kompis. Hon kommer säkerligen att skrika att hon hatar mig fler gånger än hon säger att hon älskar mig och kanske skrapar hon sitt knä första matchen eller tycker att det är jättetråkigt på skoldisco. Det är så många "rätt" man måste göra för att inte känns sig misslyckad som förälder och drabbas av det dåliga samvetet som ständigt är en följeslagare.

När Joline är 14 år gammal är jag 30 år gammal. Jag tänker på första gången hon får sitt hjärta krossat och hur många gånger hon kommer bli sviken av vänner. Jag skulle vilja skydda henne från allt det här, men hon måste få gå sin egen väg och lära av sina egna framgångar, missöden och erfarenheter. Mitt i allt "uppfostringssnack" kan jag i allafall slutligen konstatera att kärlek är det viktigaste, kärleken är allt.