Jag blir så ledsen & besviken på mig själv:
Jag vill verkligen lägga mycket tid på skolan & jag vill prioritera skolan & verkligen
se till att göra varje uppgift till 100 %. För mig är problemet tidsbristen. Det är enormt
frustrerande att inte kunna dela sig i två delar, en mamma och en student, för att
kunna uppnå bästa "resultat" inom båda "rollerna". Jag ångrar till viss del att jag inte
lät Joline börja på dagis i januari, för då hade jag haft så mycket mer tid att lägga
på skolan och kunnat vara på alla lektioner och läst fler kurser. På samma gång är
jag glad över att jag stannade hemma med Joline 8 månader extra och fick se henne
göra sina framsteg och ge henne mer kvalitetstid.
Jag hinner inte göra allting som ska göras för att avsluta mina kurser på komvux
den här terminen. Jag får avsluta Historia B & Religion B & GEOGRAFI A. Jag skyller inte
det här på någon annan än mig själv, men samtidigt ser jag andledningar till varför det
blev såhär. När jag och Andreas separerade var jag väldigt självupptagen några
veckor och försökte att hitta mig själv igen. Joline har sedan krånglat enormt med
sömnen på kvällarna samt att jag saknat internet hemma i min lägenhet.
Jag tror att det här betyder att jag får börja med 92:orna istället och läsa både
tvåan och trean på gymnasiet, i stället för bara trean. Jag vet inte än, om det blir
så, för vi ska på möte imorgon på Risbergska skolan. Jag kommer att bli väldigt
besviken på mig själv om jag måste gå två år på gymnasiet. Dels kommer min
ekonomiska situation att bli ohållbar om jag måste försöka klara mig två år, utan
att kunna börja jobba och ytterligare två år på sam/sam innebär enormt stora
prestationer från min sida och två år till av plugg, plugg, plugg. Kommer jag
orka? Jag orkar inte ens tänka på det här..
så kände jag också när jag började ettan på gymnasiet igen.. jag skulle tagit stundenten förra året men kommer göra det nästa år alltså två år senare pga både fysisk och psykisk sjukdom.. men när jag väl är där kommer jag vara så Jävla stolt att jag klarade det, speciellt om jag får så bra betyg som jag klarar av att få, men mest av allt att jag bara stod ut med det, trots att jag ligger två år efter mina jämngamla..men man lever livet för sig själv i första hand så man ska inte titta på andra. förstår att det är tungt hur det än blir, men du klarar det säkert. om inte så finns det många vägar att gå, men att nå det där målet man har är så sjukt viktigt för självkänslan. lycka till! hoppas att det löser sig för dig och joline.
Kan du inte få läsa kurserna du saknar över sommaren? Kanske finns på distans, då brukar man få jobba mer i sin egen takt? Då hinner du kanske klart till hösten.
Eller om du går gymnasiet ett år och sedan läser upp dem på komvux efter studenten (går ut med samlat betygsdokumemt) samtidigt som du så smått börjar jobba? Hur många poäng är de på? De borde väl inte ta ett helt år bara de liksom?
DET LÖSER SIG! Vad som än händer så löser det sig till slut! Se till att försöka hitta kryphål och smitvägar..
Du klarar det här Jasmine! Du är en otrolig förebild och jag är helt säker på att det kommer att ordna sig.
Jag beundrar dig enorm måste jag säga och du är en stark person. Du är ett äkta bevis på en viljestark ung människa och du kan gå hur långt som helst! Jag hoppas verkligen för din och Jolines skull att det kommer ordna sig till det bästa. Det är ni båda värda tusen gånger om!
Kram
Du kommer att klara det här Jasmine!Du är en av dom starkaste människorna jag vet! Hoppas både för dig och joline att allt ordnar sig för det är ni värda såååå mycket!!!
Du behöver inte vara ledsen o besviken alls! Du har gjort ett otroligt jobb! Du är fruktansvärt energisk o envis!
Ha en skön sommar!
Jag säger som de andra, du är jätteduktig och kommer att fixa det! Glöm inte bort att ta hand om dig själv bara. Allting löser sig alltid, kom ihåg det!! :-)
