Att vara ensamstående mamma är både positivt och negativt. Positivt för att jag känner att jag vet vad som förväntas och kan planera min tid efter det. Jag räknar inte med att Andreas ska ta disken, städa, packa skötväskan till Joline, hjälpa till med nattningen osv och slipper därför bli besviken eller frustrerad om han inte gör det. Jag vet att 100 % av ansvaret ligger på mig när Joline är hos mig. Samtidigt märker jag enorm skillnad i att vara ensamstående, då det är dubbelt jobb och dubbel passning, ändå var jag relativt "ensam" om allt ansvar och hemmasysslorn när jag och Andreas bodde ihop. Dock märks skillnaden när man inte kan säga till någon "jag går bara på toaletten, passar du henne då?" eller "kan du ta henne i några minuter, jag måste ringa ett viktigt samtal?". När jag och Andreas var i Dalarna kände jag hur enkelt det var på många sätt, att bara kunna gå in i duschen själv istället för att ta med en trött, arg och hysterisk Joline som skriker från sekund ett. Jag har ju haft Joline nästan på heltid från februari också, bortsett från någon enstaka natt här och där och nu känner jag mig verkligen som en ensamstående mamma.

Jag älskar friheten att vara själv med Joline och att kunna planera efter oss och leva precis hur vi känner för, utan att behöva respektera en tredje person och anpassa sig. Jag har haft en väldigt bra och aktiv mammaledighet, där jag tycker att vi har gjort många, roliga spontana grejer och jag har inte begränsat mitt liv sedan jag fick henne, jag tycker att jag har berikat det ♥

Andledningen till att jag skriver det här inlägget just idag är för att jag känner mig sådär trött och sliten (på mamma-vis) och längtar tills Andreas kommer hem från Holland så jag kan få sova en natt, längre än till klockan 5 och bara få vara helt solo några timmar på en dag. Vore underbart! Några fler ensamståenda mamas som har något att tillägga?  :-)