Jag tycker att jag och Andreas fick ett väldigt bra avslut på vår tid tillsammans. Vi satt länge och pratade om vad vi hade gjort som bidrog till att vi separerade men allra mest pratade vi om alla positiva saker vi fått ut utav våra år tillsammans och alla fina minnen som vi har tillsammans. Vi värdesatte och respekterade vår historia som vi delar och berättade för varandra hur glada vi var och fortfarande är, att just vi två fick barn tillsammans. Jag får tårar i ögonen när jag skriver det här för jag minns hur känsloladdat det var och hur många saker jag ville säga som jag inte visste hur jag skulle formulera.

Vi pratade om framtiden och hur vi ville uppfostra Joline, vad som var viktigt för oss båda och hur vi ville att vår relation skulle vara i framtiden, för att Joline skulle må så bra som möjligt. Vi bestämde att vi ville göra allt för att kunna fortsätta en vänskapsrelation och göra saker som "mamma, pappa, barn.." så Joline skulle få vara tillsammans med både mamma och pappa under sin uppväxt och kunna tänka tillbaka på barndomsminnen från en "hel familj". I början turades vi om att gråta varannan gång när vi skulle lämna/hämta eller åka på någon dagsutflykt. Vi turades om att trösta, anklaga och skälla på varandra också. Vi kunde krama om varandra och undra hur fan det blev såhär.

Tiden har gått och smärtan som vi kände när vi såg varandra månaden efter separationen är borta. Nu känner jag glädje och stolthet över hur vi klarat av att lösa vår situation. Jag tycker att vi har hanterat den här separationen moget och bra med tanke på hur smärtsamt och känslosamt det är att gå skilda vägar, oavsett hur omöjligt det är att leva tillsammans. Jag och Andreas bygger upp någonting nytt från grunden nu, som vi tappade förut och vi pratar om saker som vi borde ha pratat om när vi var tillsammans för att förbättra vår relation då. Vi har lärt oss enormt mycket om oss själva och vad vi gjrode för fel. Det har varit väldigt lärorikt att separera och jag tror att oavsett om jag och Andreas kommer hitta tillbaka till varandra i framtiden eller ej, har vi nytta utav dessa kunskaper resten utav våra liv.

Enkelt svar på frågan om vi är tillsammans är nej. Vi prövar oss fram. Vi trevar bland lögner, svek, missförstånd, saknad, kärlek, historia osv.. Som jag sade tidigare håller vi på att bygga upp någonting nytt och vi försöker att leva i nuet. Vi tänker inte "aldrig mer" och inte heller "om ett år när vi.." utan vi tänker att framtiden får utvisa vart vi hamnar, tillsammans eller isär, det viktigaste är i allafall att vi alla mår bra och att Joline en bra, stabil, trygg och kärleksfull uppväxt. ♥