För ca. 1 år och 1 månad sedan omprioriterade och omvärderade jag mitt liv. Joline föddes & i samma minut tog jag ett kliv ifrån mig själv för att ge allt utav mig själv till henne. Kärleken överväldigade mig på ett väldigt överrumplande sätt. På bara några minuter var allt som jag sett som stort och häpnadsväckande i livet tidigare, litet. Känslan av att bara sväva och älska och vilja ge en annan, liten människa precis allt är rätt beskrivning av de första minuterna utav Jolines inträde i mitt liv.

Varje dag, timme och minut finns du i mammas tankar, Joline. Jag rannsakar mig själv. "Gör jag rätt?" "Ger jag henne tillräckligt med kärlek?" "Leker jag med henne tillräckligt ofta?" Ständiga frågor som gäller ditt välbefinnande. Jag vill så gärna ge dig en fin uppväxt. Det finns inte en andra chans vad gäller barnets första år. Den ständiga känslan av att vilja vara två delar, en med henne & en på skola/jobbet gnager ständigt inuti. Och den maktlösa känslan av att jag aldrig kommer att kunna skydda henne mot allting gör mig så rädd. Samtidigt vet jag att för varje år hon blir äldre, tar hon ett självständigt kliv ut i världen & jag vill ge henne en trygg grund att alltid luta sig tillbaka på & den ska hon först och främst finna hos sig själv och inte hos mig. Jag vill att hon ska vara säker på sig själv & veta att vad som än händer finns jag här, bakom, för att påminna om det hon aldrig någonsin får glömma bort: Mamma älskar dig mer än allting annat. Tack för ditt inträde i mitt liv, älskling.