Den här Intervjun bidrog jag med till en läsares projektarbete om Unga föräldrar i våras, när jag var nyseparerad och trasig. Hittade den när jag rensade bland mina dokument på datorn och tänkte att jag skulle dela den med er. Nu kan ni läsa om hur jag tänkte då - jag känner mig väldigt nöjd med mina svar.

 

”Kärleken till Joline är störst”

 

Hur känns det nu, att vara ensamstående mamma?

Det är en helt ny roll att vara ”ensamstående mamma” i jämförelse med att bara vara ”mamma”, dels för samhällets och omgivningens förväntningar men också mina egna. Mina krav är så mycket större sedan separationen. Nu vill jag verkligen vara perfekt och som en ”riktig mamma” ska vara när Joline är hos mig och tillåter mig inte att svacka eller tappa tålamod någon gång utan att känna mig som världens sämsta mamma. Jag vill kunna ge henne den där kärnfamiljen och livet med mamma, pappa och lillebror och det dåliga samvetet och skulden jag lagt på mig själv över att det inte blev så är värst. Dessutom förändrades mina behov av egentid enormt och känslan av att vara instängd på kvällarna kan göra mig galen. Nu är det så ensamt, trots att jag har underbara vänner och familj som stöttar. Det känns som att ansvaret är 200 % nu, även fast jag egentligen har mindre ansvar nu än när jag och hennes pappa levde tillsammans. Då var jag aldrig ledig, nu är jag ledig ibland. Egot har blivit mycket större sedan jag blev ensamstående mamma och jag har hört av fler mammor att det blivit så för dem med, så jag är nog inte så hemsk som jag intalar mig ibland.

 

Hur har ni delat med Joline?

Jag har henne mest, eftersom att jag fortfarande är mammaledig med henne. Vi vill ha 50 % var när hon blir äldre men just nu är hon så liten och mest van med mamma, samtididigt som det funkat bäst praktiskt att dela så här. Hennes pappa har henne en natt under veckan och en natt på helgen. Utöver det träffas de en gång i veckan då vi leker mamma, pappa, barn på riktigt och åker iväg med Joline till badhuset eller lek och buslandet.

 

Varför blev det såhär, tror du?

Vår kommunikation var ensidig och jag fick ingen hjälp att hålla ihop vår relation. Det var jag som fick bära hela tunga lasset med ansvar, hushållssysslor och ansvaret att vår relation skulle fungera. Jag bad honom att kommunicera så många gånger, men fick aldrig något gensvar. Jag bad honom om hjälp för jag vet att det inte fungerar om inte båda parter ger 100 % samtidigt. Det tog en tid för mig att acceptera att jag inte ensam kunde förämdra och göra allting bra igen, men det var otroligt skönt när jag kastade av mig den där enorma, jättetunga ryggsäcken som innehöll vår trasiga relation som jag försökt laga gång på gång. Efter vägen tappade vi närheten, respekten och skrattet och det negativa överglänsde det positiva. Då är det dags att tacka varandra och gå vidare anser jag och jag tror att det var den finaste gåva jag kunde ge till oss, just då.

 

Har det gått bra att gå vidare?

Vi hade ett jättefint avslut på vår relation, där vi tackade varandra för de 4 år vi hade tillsammans och för alla underbara minnen som vi har i vårt bagage. Vi tackade varandra för lärdomar och allt som vi skapat. Vi hittade tillsammans orsakerna till varför det blivit som det blivit och vi redde ut saker som vi inte släppt och tillät varandra att gråta, skratta, bli arga, tysta och frustrerade.Vi ville verkligen varandra väl och det kändes så himla bra. Vi pratade om uppfostran, värderingar och vad vi vill med framtiden för att båda två skulle få en chans att släppa och gå vidare.

 

Jag minns hur vi stod tillsammans vid Jolines säng och tittade på en sovande, ljuvlig bebis som vi skapat och hur vi stolt kunde titta på varandra och säga att vi aldrig någonsin kunnat få just Joline med någon annan och aldrig någon så vacker som henne. Jag kände mig stolt över att hon var vår, även om vi inte kunde fortsätta tillsammans.

 

 

 

Längtar du efter att bilda ny familj?

Jag har min familj. Jag har Joline. Förövrigt har jag ingen längtan alls efter att starta från grunden och bygga upp någonting nytt med någon. Jag har tappat tron på kärnfamiljen och att leva hela livet tillsammans. Jag har Joline och den här erfarenheten. Jag försöker suga åt mig av allt det innebär att vara mamma till henne och gravid har jag varit en gång, vilket var alldeles underbart. Jag har även gått igenom en förlossning och den var totalt fantastisk, så jag har fått uppleva allt redan. Just nu vill jag koncentrera mig på att leva och vara mamma åt Joline, samt att bygga upp ett liv och en framtid för oss två. Det känns som prioritet nummer ett.

 

Hur ser du på er framtid?

Tillsammans med Andreas hade jag en massa planer för framtiden och vad som skulle ske när och vad. Nu lever jag mer i nuet och försöker att få varje dag, vecka och månad att gå ihop. Det är så svårt att planera för framtiden, då jag är beroende av Andreas och vad han vill, tex. När det gäller att flytta. Vi måste vara överens för Jolines skull och det måste bli bra för henne, det är viktigast. Jag känner mig inte orolig för framtiden men det känns ovisst, det gjorde det inte förut.

 

Vad vill du ge Joline?

Jag vill ge Joline en stark självkänsla och lära henne att våga följa sitt hjärta och sina drömmar. Jag har gjort det och det har tagit mig långt, även om det ibland gör väldigt ont. Jag vill att hon ska känna sig stark och självständig och veta att hon alltid, vad som än händer, kan komma till mig. Jag är en sådan mamma som noga poängterar skillnaden mellan att ”inte älska allt du gör” men ”alltid älska dig”, så Joline ska veta att hon måste våga tala med mig även om hon gjort någonting som inte är så bra. Jag älskar henne inte mindre, men jag sätter gränser och regler. Jag vill vara en sådan mamma som Joline kan prata med om allt och hon och hennes kompisar kan komma till mig om någonting är jobbigt. Jag hoppas verkligen att vi kommer att ha en bra, nära och öppen relation.