"Hon grep med sina förtvivlade fingrar kring de tjocka, mellanblonda hårtesterna som precis fallit från hans huvud. De låg i drivor på golvet och hon satte dig med slutna ögon och kramade frustrerat och panikslaget det lilla av honom hon kunde få. Hon kunde visualisera bilden av honom, ovanpå henne, med sina händer i hans hår, detta hår.. Hennes hjärta gick i tusen bitar, där, just då, på det kalla golvet. Längtan efter honom och hans lukt tvingade henne att dra djupa andetag från hans hår. Hon inbillade sig att värmen av honom fanns kvar i hårstråna. Det luktade honom. Det luktade precis som det luktat när hon fick vara nära första gången. Känslan av att vara tillbaka i det tidlösa rum som de uppnått tillsammans, fick henne att skälva och skaka. Hennes händer, genom hans hår, så många gånger förut. Och nu, hennes händer på samma sätt, med samma, underbara lukt av kärlek men utan hans värme och tyngd. Hon ville dö. Hon ville krama det sista livet ur sin själ och tömma sin kropp på tyngd för att lyfta och komma till en annan plats, där smärta vore någonting helt annat. Där han skulle vara ett minne blott och hon skulle få tid att gå vidare. Hon visste i den stunden hon kände hans mjuka hår i hennes händer och lukten av honom fylla hennes lungor, att kärleken aldrig skulle vissna och dö. Hon visste då, att kärleken till honom var bestående och storslagen. "

/ Jasmine Magnusson