I bland, när jag står med Joline på armen och dammsuger eller lagar köttfärssås och är grymt trött och stressad kan jag komma på mig själv att tänka ”är jag verkligen bara 17 år?”. För mig är det så naturligt att jag är 17 år och har Joline. Det är en självklarhet att jag var 15 när jag fick reda på att jag gravid. Det känns inte konstigt att det är så, det känns bara rätt. Men, om jag inte hade Joline, vad skulle jag göra då? Vad gör en sjuttonåring som inte har barn? För mig går det inte att tänka en tillvaro utan Joline. För mig, som har levt i bebis och barnlivet så länge nu, är det en självklarhet att det är Joline som ger mitt liv mening. Men, jag förstår också att andra sjuttonåringar hittar viktiga meningar med sitt liv, även om de inte har barn. Det är bara det, att det är så svårt att förstå ibland, att jag är 17 år och har åstadkommit så mycket. Och jag är så himla tacksam för att jag slapp åka räkmackan genom livet. Utan min livserfarenhet vore jag så skör och naken. Det är ju alla taggar som har gjort illa mig, som har stärkt mig och lärt mig och jag är så otroligt tacksam över det. På riktigt.