Förhållandet efter bebis, del 2:
Förhållandet går in i en helt ny fas när man får barn. En positiv fas, om man kommunicerar och delar ansvar. Från att ha all tid i världen för varandra till nästan ingen alls kan ge stora komplikationer, och det är ju inte så konstigt? Jag har tänkt såhär: Joline är bara bebis en gång, så jag har försökt att fokusera på att njuta samt svetsa ihop oss till en familj som kan göra saker tillsammans och ta hand om varandra trots vardagen. Än så länge, har jag och Andreas varit för oss själv en gång, på bio. Då kom mamma hem till oss och passade en sovande prinsessa. Vi hade det jättemysigt. Men samtidigt saknade jag henne, kände mig misslyckad, rannsakade mig själv och hade lite magknip när det stod MAMMA på displayen, trodde att Joline var hysterisk medan mamma skulle berätta att allt gick bra och Joline sov minsann så fint, så fint! Jag har tyckt att det är Jobbigt att lämna & det är någonting jag succesivt måste träna upp. Vill tex. inte att hon ska sova över hos någon förrän vi kan kommunicera ordentligt med varandra. Jag tillåter Joline att tycka om och älska andra personer men jag vill att det ska vara steg för steg. Joline skulle trivas prima hos mormor för hon älskar verkligen att vara där, men jag skulle tycka att det var jobbigt och inte kunna slappna av, därför väljer jag att vänta.
Hur har ni styrt upp det med egentid och tid för varandra?
Hur har ni lämnat era barn till farmor/mormor etc?
Jag tycker det är viktigast att var och en känner efter ordentligt vad som känns bäst för en själv. Det är inget misslyckande att lämna bort sitt barn eller att inte göra det. Min son är nu sex månader och jag skulle mer än gärna lämna honom några timmar till min familj eller sambons familj. Tyvärr har vi inte den praktiska möjligheten då våra respektive familjer bor långt från oss. Men när jag var hemma i somras på möhippa och bröllop lämnades sonen hos mina föäldrar för första gången. Då var han tre månader. Det kändes väldigt konstigt, men samtidigt så skönt att kunna fokusera på min vän som skulle gifta sig, äta gott i lugn och ro och samtidigt veta att sonen blev väl omhändertagen! Och allt gick superbra hos mina föräldrar! Sedan dess har jag lämnat honom med mina föräldrar och min syster för några timmar eller en kväll, när jag har varit hemma. Jag har känt ett stort behov av egentid och därför passat på att lämna honom hos personer som jag känner förtroende för. Sedan har det varit nyttigt för mig att få längta lite också. I vardagen är det nämligen mest min son och jag eftersom sambon arbetar mycket. Jag känner ibland ett behov av avlastning och önskar att jag hade familjen närmare än 100 mil....
Jag tror att det är bra att lämna bort sina barn ibland, då båda måste släppa taget en aning... Tänk när dagis kommer då kanske det blir en chock för Joline att bli lämnad, men det är såklart din ensak hur du vill göra :) Jag har själv inga barn så jag vet inte hur det känns att lämna bort dem, men jag kan tänka mig att det är jobbigt men jag tror fortfarande att det är bra för både mamman och barnet att va ifrån varadnra lite! :)
