´Åh, det blev en flicka..´ var den första tanken som slog mig när en blå/grå, lång & smal bebis gled ut på britsen mellan mina ben. De lade snabbt upp henne på min mage och hon gnydde ynkligt. Hennes hår var som lockar upp på huvudet, det var så gulligt. En massa tankar for igenom mitt huvud, är det klart? är det äntligen över? Och ja, smärtan var över och hon var här. Den ljuvliga varelsen som jag och A längtat så efter. Jag var så trött och lycklig, höll om Joline med mina händer och vilade huvudet mot kudden. Det hade varit en ganska kort men intensiv förlossning med väldigt höga toppar och få minuter mellan värkarna. Barnmorskan lät henne ligga på min mage en stund, minns inte hur länge, det är som om tid och rum inte finns när man ligger där. Jag tittade på A, han tittade på Joline. Allt kändes så magiskt. När Marie (barnmorska) skulle sätta på Joline bandet runt handleden med nummer på började hon att skrika. Jag minns att det stod 3335 på bandet och jag trodde att det var så mycket hon vägde tills jag kom att de hade ju faktiskt inte vägt henne. När moderkakan skulle komma ut & de skulle laga min bristning lade de henne hos A. Jag minns inte hur lång tid hon låg där men det var så himla vackert att se dem: Joline tittade rakt på Andreas med sina mandelformade mörka och blanka ögon. Det var så fint att se. Jag hade efterskakningar, var blöt av fostervatten och kladdig av blod, men kunde inte vara lyckligare.

När vi fått äta mackor, skålat i äppeljuice, druckit varm choklad, te & caffe var det dags att väga & mäta. En ganska stor bebis kom vi fram till innan vi lade henne på vågen. 3890 g vägde hon och det är ju ganska stort! Stor men ändå så liten. Jag och mamma tog fram de rosa kläderna som jag valt direkt efter ultraljudet i v. 18+5, det kändes så overkligt när jag stod där och klädde på henne. Hon skrek ingenting utan låg bara och tittade. Jag var så försiktig, det kändes som hon vore glas. Sedan bäddade vi ner henne i den lilla, fyrkantiga sängen på hjul tillsammans med sin kaninsnuttefilt och kaninfilt. På väg från förlossningen till BB fick vi stanna till och sätta en röd knappnål på fyrkanten för den 2 januari. Två pojkar hade fötts samma dag om jag inte minns fel. Ja, där gick jag med min lilla bebis i en plastvagn, med min älskade Andreas bredvid mig och kände mig så himla stolt! Jag ville att hela världen skulle se vad vi skapat. Att vi fått världens finaste dotter!

De följande tre dagar levde vi i våran bubbla, vi kollade på tv, gick runt med en skrikande liten bebis, åt godis, bara tittade på vårat underverk.. Hände det verkligen på riktigt? Det är först nu, tre månader senare, som jag har landat ordentligt och insett hur underbart det var. Även om vi gick och gick för att hon skulle vara nöjd. Även om vi inte fick någon sömn. Även om de serverade spenatsoppa. Även om det gjorde lite ont här och där..

.. Så var det den hittills lyckligaste stunden i mitt liv!