Jag och A kom precis hem från Jolines farmor och farfar, vi promenerade både dit och hem. Nu, när vi gick hem tänkte jag på hur oförutsägbart livet är. Jag trodde aldrig att jag skulle ha en liten Joline när jag var 16 år, tillsammans med A, som jag vill leva resten utav livet med. När vi träffades trodde jag ärligt talat att det skulle hålla i högst 2 veckor för vi är så olika, men vi passade som handen i handsken och nu har vi en liten dotter, det trodde jag aldrig. Men jag är väldigt lycklig för att det blev så!

Våran lilla älskling har haft en skrikstund som just tog slut, eller så är det bara en ´paus´. Joline vill somna vid bröstet hela tiden, fast hon inte är hungrig. Vi försöker att få henne att sova när vi går med henne, har henne på magen eller i famnen. Först är det skrikig protest men efter ett tag ger hon sig. Huvudsaken är att hon känner sig trygg och det gör hon för hon får ligga nära våra kroppar och bli pussad och kramad på. Vi vill ju inte ha henne i sängen, så vi försöker att vänja av henne. En del i planen är att jag ska rulla i från henne när hon somnat på natten, just nu ligger hon som ett plåster på mig. Vi får se hur det går, det får ta den tid det tar. Nu ligger hon på A´s mage och gosar. Världens finaste tjej!

Det känns så häftigt att säga att jag har en familj (jag har ju alltid haft mamma och syster) men en egen familj, som jag skapat. Nu är vi tre en egen familj och det är fantastiskt. Jag älskar Andreas och Joline enormt mycket.

Jag svarar på era frågor lite då och då i inläggen, det blir för mycket att svara på alla i samma.