Jag glömmer ALDRIG sms:et som Josefine skickade till mig på morgonen den 13 september kl. 05:59. Vaknade utav pipet & förväntade mig att Josefine skulle skriva att de var på väg till BB. Senast jag talade med henne var sent på kvällen och då hade hon knappt värkar, hon kunde tala i telefon med mig utan problem. Hon sade att det säkert inte var någonting på gång. Jag blev mäkta förvånad och överväldigad när jag yrvaket börjar läsa följande:

" Det gick jätte fort och vi åkte ambulans in och det gjorde jävligt ont och jag är kissnödig!
Hon är helt underbar =) "

Jag minns att jag sprang upp och dunkade på toalettdörren, för A var där inne och duschade. Han öppnade och jag berättade att det var klart, att Josefine fått sin bebis. Jag berättade det om och om igen.. Sedan kom mamma upp och jag sprang runt som i extas och rabblade upp vad som stått i sms:et ett tiotal gånger. Hjärtat växte och växte, jag var så stolt, så nyfiken, det var en så obeskrivlig känsla. Jag hade inte förväntat mig att känna så som jag faktiskt gjorde. Men Jimena kom först & det var lixom henne vi väntade på. Varje dag när vi skildes åt sade vi att i kväll händer det.

Och aldrig ska jag glömma när jag fick se dig första gången, Jimena. Så liten, en liten tummelisa. Mörkt hår och små, små händer. Du var så söt. Och hostade fostervatten. Jag vågade inte hålla dig, du såg så liten och ömtålig ut. Du gnydde så sött, du var så söt. Åh, vad jag kände mig stolt! Över både dig och din mamma och din pappa. När jag gick i från BB var det med stora, stolta steg. Jag bar huvudet högt den dagen, Jimena. Ringde till både Andreas och Fredrik & Mamma när jag var på väg därifrån. Minns inte vad jag sade med jag minns att jag var överväldigad.