Jag undrar vem Jimenas föräldrar är?
Jimenas föräldrar heter Josefine och Simon. Josefine och jag blev vänner genom våra graviditeter och stöttade varandra jättemycket när det blev jobbigt. I dag är hon min bästa vän. Jimena är född den 13/9.

Hur ser din framtidsplan åren framöver?
Jag försöker att fånga varje dag och göra det bästa möjliga utav alla situationer. Men visst finns det en ´plan´. Först och främst ska jag läsa klart gymnasiet, sam. Sedan vill jag flytta till Växjö och plugga vidare bla. juridik och språk. Efter det vill jag jobba något/några år och sedan söka polishögskolan. Min dröm är och har länge varit att bli polis. Men numera känns det inte som en dröm utan som något jag ska - och bli!

Kommer barnet få syskon, när isf?
Självklart vill jag någon gång få fler barn, men man kan ju aldrig riktigt veta när eller hur många eller ens med vem. Jag älskar Andreas och vill leva med honom men det finns inga garantier för livslång kärlek! Det enda jag kan garantera är att jag verkligen ska kämpa för oss. Men jag har ändå en liten plan på när jag vill ha mina kommande barn och i den ´planen´ är Andreas självklart pappan. Något år efter gymnasiet (innan jag börjar plugga igen) vill jag skaffa ett eller två barn, ganska tätt. Sedan vill jag fokusera på utbildning och jobb i ganska många år. När jag känner för en ´paus´ igen vill jag adoptera två barn. Andledningarna till det är väldigt många men en utav dem är att adoption verkar vara en så stark och häftig upplevelse. Jag skulle känna mig mer ´hel´ om jag fått prova både adoption och att vara gravid och föda.

Hur har du själv mått och upplevt tiden som gravid?
Jag har över lag mått väldigt bra fysiskt. Däremot har jag tidvis haft det väldigt jobbigt psykiskt. Har haft en del ångest och gråtit, varit rädd för att bli lämnad. De första 18 veckorna var jag ju i princip själv - Andreas och jag var inte två om graviditeten. Mamma och Josefine gav mig mycket stöd som tur var. De första veckorna var jag säker på att jag skulle bli ensamstående mamma, men sedan vande sig Andreas vid tanken och i dag känns det mycket, mycket bättre. I bland har jag tvivlat på mig själv och funderat på om jag verkligen kommer att bli en bra mamma, om jag kommer att kunna ta hand om barnet lika bra som ´alla andra´. I själva verket vet jag att jag kommer att bli en bra mamma och jag kommer defenetift att fixa det, men med så många negativa runtomkring är det inte alltid lätt att lita på sig själv.

Vilka namn är tänkta åt bebisen?
Det där med att komma på ett eller två namn till förlossningen har jag lagt ner. Jag har hur många bra och fina förslag som helst. Flera långa listor. Så nu har jag bestämt att jag ska bestämma mig när jag ser bebisen och se vad han/hon passar att heta! Därför blir det en överraskning både för mig och Andreas och för alla er läsare vad lillen kommer att få för namn.

Varför har ni valt ett inte ta reda på könet?
Andreas ville inte veta utan ville att det skulle bli en överraskning. Jag respekterade det och därför valde vi att inte kolla könet. Nu tycker jag att det är jättespännande att inte veta, så jag är glad att han stod på sig och inte lät sig övertalas av min nyfikenhet.

Om en annan tonåring fantiserar och drömmer om att skaffa barn nu i tidig ålder, skulle du rekommendera henne att göra det nu eller vänta lite?
Jag skulle rekommendera henne att följa sitt hjärta. (Vet att det låter oerhört klyschigt, men det är helt sant..) Det finns ingen annan är Du själv som vet vad som är bäst.
Känns allting bra och det är vad man vill - varför inte? Det finns ingen regel om i vilken ordning man ska göra saker. Det vanligaste är att man pluggar först, jobbar sen och flyttar till en bra bostad - sedan skaffar man barn. Men att göra det i en annorlunda ordning behöver absolut inte vara fel. Jag gör ju det och hittills känns allt jättebra.

Jag fortsätter svara när jag kommer hem,
sitter i skolan och väntar på att föräldragruppen ska börja snart.