Andreas -
två år sedan vi träffades. jag hjärta dig

Funny how I feel more myself with you,
than anybody else that I ever knew.
I hear it in your voice, see it in your face,
you've become the memory I can't erase.

You could have been anyone at all
A stranger falling out of blue
I'm so glad it was you

Wasn't in the plan not that I could see,
suddenly a miracle came to me.
Safe within your arms I can say what's true,
nothing in the world I would keep from you.

You could have been anyone at all
An old friend calling out of blue
I'm so glad it was you

Words can hurt you if you let them,
people say them and forget them.
Words can promise, words can lie,
But your words make me feel like I can fly.

You could have been anyone at all
A net that catches me when I fall
I'm so glad it was you

I will love you until my dying day


Och ni ville veta hur vi träffades, det ska jag berätta så kortfattat jag kan nu:

Det var på noramarken år 2005. Jag visste vem han var sedan tidigare eftersom vi umgåtts i samma kretsar ett tag. Men det var ett tag sen då.. Jag gick fram till honom och sade `hej!` Och i efterhand har Andreas berättat att han tänkte ´öhh, stick´. Haha! I allfall, han sade inte så (han var väldigt blyg då och är fortfarande men inte lika mycket). Han följde med mig till Nora stadshotell där jag påstod att jag skulle tala med mamma. I själva verket ville jag slippa hans fulla kompis Johan. Vid hotellet vände vi bara och gick tillbaka till tivolit. Efter ett tag ville jag gå hem så Andreas följde mig på vägen. Jag kommer inte ihåg allt i detalj men jag antar att jag pratade konstant och hela tiden. När vi nästan var framme hos mig så såg jag att mamma & Fredrik satt på balkongen. Dom känner Andreas bror Christian och sade ´nemen, det är ju en Daugaard´. Så, när vi stod där nere och bytte telefonnummer bjöd mamma upp oss på fika. Andreas såg skit nervös ut, men jag fick med honom upp. (med viss hjälp från mamma) Tyvärr fick vi inget fika, haha. Vi gick in och satte oss på mitt rum. Jag berättade massor med saker om mitt liv och Andreas lyssnade. Jag ville hålla honom i handen hela tiden men vågade inte riktigt. Till slut så lade jag handen på hans ben och då tog han den. Sen somnade jag i hand famn en stund (pinigt värre) och när jag vaknade så  lade vi oss ner och hånglade.. 

Herregud, vad längesen det känns som. Andreas gick hem vid fyra tiden den natten. När han gick stod jag i fönstret och kollade efter honom läääänge.. Åh, vad det pirrade.

Nu ska jag göra nått vettigt. Kram på er alla