Mitt hjärta, sårbarhet, ett öppet sår
Stockholm ger fullständigt fan i hur jag mår

Min själ, ihålig, tom någonstans
Stockholm, ibland önskar jag att du inte fanns

Min stolthet, så slagen, alldeles öm
I skuggan av mig är Stockholm berörd

Min trygghet, så trygg, jag klarar det här
Stockholm, jag går så länge benen bär

Joline har fått egen humor. Det är så roligt att se när hon skrattar. När vi tittar på Lillefot så finns det en scen där flygaren Petri spatserar fram och tillbaka på Lillefots huvud med en ihoprullad trädstjärna, och varje gång det kommer upp skrattar Joline jättemycket. Sedan har hon också börjar säga "roliga" saker, som hon själv skrattar åt och säger att hon skojade. Tex, så sa hon alldeles nyss att hon skulle måla på Levis och direkt efteråt utbrast hon "Näääääe, jag skoja bara mamma, det vet du väl?" och skrattade. Kul, tycker jag.

Jag älskar er, prinsessor.

Cuties.

Joline har blivit bjuden på kalas hos din dagiskompis Ida. Vi fick ett kort hem med Hello Kitty motiv, så på söndag ska Joline på sitt första barnkalas. Så mysigt. Så häftigt. Lilla har blivit stora.

Åh, ljuvliga bebis. Som jag har saknat My och Noomi när vi varit sjuka. Vi har hållt oss på varsitt håll, för att inte barnen ska smitta varandra. Både Noomi och Joline har varit sjuka till och från under flera veckor, så vi har umgåtts över telefon och smickat sms och mms. Nu är vi dock friska och äntligen fick jag gosa med Noomi igen. Och ha bästistid med min älskade My. LYCKA. ♥

"Dumma, dumma mamma", tycker Joline. Varje morgon vaknar jag och
känner mig laddad med ny energi. Nytt tålamod. Ofantlig kärlek. Så går
det bra, ända tills frukosten. Det har alltid fungerat så smidigt med maten,
men nu är det helt plötsligt okej att kasta macka på golvet, spotta ut yoghurt
på bordet och matvägra. Åh.

Har dock en blöjfri unge nu. Även nattetid.

Djurgården vann. Vi fortsatte alltså vår kväll med helt rätt inställning. Sedan blev vi sittandes och pratade om kärlek och relationer. Om saker som hänt och saker vi vill ska hända. Vi drömde oss bort, och såg realistiskt på saker, vi försökte komma underfund med vad vi sökte och varför. Vi dök djupt ner och rotade i sådant som oftast blir orört och det var väldigt skönt. Såna där "deep talk" kvällar behövs ibland. Åtminstonde här där alla har fritt känsloregister och sitt hjärta utanpå kroppen, det är mycket utav allt - glädje, skratt, ilska, sorg, tårar..

Djurgården möter Modo.
Jag och Josefine lagar världens godaste mat.
Vi äter livets chips och dip.

♥

Jag dör vad söt! Här är liten ca 1,5 år. Åh, vad jag älskar dig.

Joline fick ett superfint memory av Maivor, med fantastiska naturbilder. Nu har vi spelat en hel massa gång och jag blir lika förvånad varje gång.. hon finns ju faktiskt! Lilla, lilla, stora Joline har blivit så stor att vi kan spela memory med riktiga regler och många bitar. Duktiga, lilla, stora tar bara upp två bitar och väntar sedan på sin tur igen. OCH på riktigt, så minns hon faktiskt bättre än mig. Det är flera gånger som jag tagit fel, som hon sagt åt mig "meeen maaammaaaaa, den ligger ju här". Jag blir stum.

Det sa bara PANG så blev jag hur sjuk som helst. Jag har världens feber och frossar. Det är kallt överallt, trots att jag har så oerhört många lager av raggisar och mjukisbyxor. De tända ljusen sticker i ögonen och det ligger saker över hela golvet. Jag hade tänkt att städa. Städa. Nu sitter jag här, alladeles tagen och öm i varje kroppsdel. Faktum är att det gör ont i fingrarna när jag skriver här. Antar att det var min tur att drabbas av årets influensa? Och svinkoppor. Merry Christmas, mami.

Nej, det blev inte riktigt som jag tänkt med Jolines adventskalender. Jag hann inte köpa alla paket i tid, men styrde upp ett till varje dag. Dock hade min mamma köpt en Hello Kitty kalender som hon skulle få som komplement till den vanliga adventskalender. Ikväll gav jag upp, det blev inte 24 olika kreativa paket utan det blir Hello Kitty figurer i olika kostymer, ringar, broscher osv i adventskalendern. Joline blir lika glad för det. För henne spelar det ingen roll vad som finns i, huvudsaken är att något finns.



I år blev det en Sia kalender med Hello-Kitty tema. På söndagarna
får hon ett större paket. Det duger väl?

Det jag trodde var några finnar.. var svinkoppor. Jag orkar inte mer.
Joline har klarat sig än så länge och jag spritar sönder vårt hem och byter
lakan, handdukar och sminksvampar som en galning. Såhär ser jag ut:

Från Gina Tricot. Helt perfekt. Typ Rock och Sameslöjd, va?

Jag sprang till dagis för att hämta Joline. Som vi båda har längtat efter obegränsat soffhäng med äppeldoftande ljus och massvis av frukt och godis. Och det började bra.. jag använde "vi ska ju köpa fredagsmys" som en trigger för att slippa jaga henne runt hela dagis för att få på henne mössa och overall. Det fungerade. När vi gick från dagis var det harmoni, vi sjöng "tipp, tapp" hela vägen till affären och Joline försökte fånga snöflingor på tungan. En idyll. På affären gick det bra, bortsett från lite överdrivet tjat vid kassan och att hon nästan välte kundvagnen. MEN halvvägs hem kommer ett oväntat, hysteriskt utbrott. Jag förstod aldrig vad det handlade om och kanske visste hon inte själv? Hela trapphuset ekade när vi väl var framme och svetten lackade såklart på mig "Jaha, det var det fredagsmyset" hann jag tänka typ 100 gånger innan vi hamnade utanför ytterdörren. Det lugnade sig till slut när alla ytterkläder var av, indianmusiken på och vi två under en tjock filt i soffan. Kramstund. Det var nog vad som behövdes för att rädda vår fredagkväll som sedan blev hur mysig som helst, med tacos och godis framför Lotta på Bråkmakargatan och Idol.

Nu sitter jag och njuter av äppeldoftande ljusen, min avslappningsmusik och det enastående lugnet.
Vackert.

Föralltid, oavsett.

Jag blir alltid så peppad av Mamas Chefredaktör Annas lilla spalt, som första uppslag i tidningen. Hon framställer småbarnskaos som just kaos, men med lite guldkant. Hon använder orden på precis rätt sätt, så det känns som hon är en mammavän som hjälper till med disken efter dagens kasta-köttbulle-på-golvet middag samtidigt som hon beskriver den där obeskrivliga kärleken på ett så fint sätt. Hon träffar rätt, helt enkelt. Jag blev glad av detta nummer av Mama och kände mig lite hyllad och speciell, i vintermörkret, trots att jag, precis som du, "bara är en av alla andra mammor".

Det känns faktiskt lite skönt när genomäkta Mia Skäringer skriver öppet om att hon skriker för högt till sina barn. Och när härliga Ann Söderlund bjuder in oss dödliga till sin helhysteriska trebarnsvardag med noll knull och en alldeles för soffslö kille. Och till slut, så känns det skönt med Katrin, som faktiskt gillar Stureplan, trots att bebis Ringo är viktigast för henne. Eller varför inte Eva Röse som främjar egna mamma-tiden som den allra viktigaste kryddan till ett lyckat föräldraskap.

För imorse, när jag fick ta till "andas 10 djupa andetag" och tappa inte kontrollen-metoden, typ 100 gånger på 10 minuter - ja, då tänkte jag lite på Mia, Katrin, Ann och Eva. Det kändes mer okej då, att jag faktiskt är nära bristningsgränsen, när kändisdjungelns mammor tar liknande strider, varje morgon. Problemet just nu är att det inte går att sätta på eller ta av kläder. Det blir kaos. Joline blir helt vild och springer iväg, kastar sig, sparkar mig, slåss, skriker, rullar, kryper.. Ja, ni som någon gång tagit en liknande strid alldeles för sent på morgonen vet vad det innebär. Man försöker vara pedagogisk. Man försöker vara bäst... men vem fan orkar vara bäst efter 40 stycken rundor under en och samma morgon?

VARMA MAMMA-KRAMAR TILL ALLA UNDERBARA MAMMOR. ♥

Vacka Katrin blev årets MAMA. Såklart. Jag älskar Katrin, som ni vet. Hon mamma-boostar hela tiden, i varje blogginlägg och varje intervju - det handlar bara om att ta henne rätt. För hon är så jävla rätt.

Ska njuta av Mama och Tuttifrutti tablettask när jag åker till jobbet.