Kanske har ni läst om den försvunna 51åriga kvinnan Eva, från Nora/Örebro? Ja, om inte, kan ni om ni vill läsa om detta på Expressen eller Aftonbladet. Skillnaden mellan detta försvinnande och "alla andra" är att det drabbade vår familj. Vår Eva. I andra fall är det så lätt att skapa en distans till allt det där hemska. Till alla mord. Alla våldtäkter. Alla barn som svälter. Alla krig. Det är "vi" här och "dem" där. Trots att man blir berörd, är det svårt att verkligen förstå all grymhet som finns i vår värld. Hur kan grymhet samarbeta med allt det vackra? Hur kan vi få så många fina, ljuvligt doftande bebisar varje dag och hur kan så många börja älska - när det samtidigt finns dem som släcker ett liv. Som släcker någons hopp. Någons dröm.

En sån här tragedi blir också en väckarklocka. Det skakar om. Värderar jag rätt? Vet alla jag älskar, att jag älskar dem? Visar jag dem? Gör jag rätt för mig i övrigt? Är jag en god medmänniska? Följer jag mina drömmar? Fångar jag dagen? Såna frågor. Såna, och tusentals gällande Eva. Vi vill alla ha svar.