Igår när jag hämtade Joline hos Andreas, satt vi ner och åt tillsammans en stund. Därefter ville jag skynda på och gå hem, eftersom klockan var mycket om vi skulle handla några saker på vägen. När jag beordrade Joline att skynda sig gick hon fram till pappa Andreas och sa "Pappa, jag kan komma tillbaka en annan dag och titta på Lillefot.." Då brast det för mig. Tårarna brände och rann över kanten. Åh, så mycket känslor på samma gång så det är svårt att placera dem under kategorier för att få reda på vad som egentligen känns värst. Men faktum är att det känns så jävla, jävla illa. Att det gör så fruktansvärt ont när hon säger så.

Vi umgås mycket tillsammans, jag och Andreas. Vi sover kvar hos varandra, gör saker tillsammans med Joline ett par gånger i veckan och firar alla högtider tillsammans. Jag är ständigt rädd för hur separationen ska påverka henne, om hon blir förvirrad och känner sig otrygg? Igår kändes det precis som om hon kände skuld.. Skuld över att behöva lämna pappa ensam och följa med mamma. Att hon kände sig som någon sak som flyttades mellan oss. Jag får panik över att tänka såhär. Min lilla älskling. Min fina prinsessa.

Det här är min svaga punkt. Min Akilleshäl.