För en gångs skull har jag tid att bara sitta ner och njuta, beundra och fascineras av Joline. Jag har tid att låta stoltheten växa sig gigantisk. Tid för att se att hon på riktigt blivit stor, så självständig - så egen, så unik. Hon är knappt medveten om min närvaro, hon är uppe i en lek, där hon spelar alla roller. Där hon är ett självklart centrum. Egocentrerad, på ett fantastiskt sätt.

Det är helt galet att två år har gått. Att vi tillsammans har överlevt alla vaknätter, alla vakna vällingtimmar, mjölkstinna bröst, alla de tusentals bajsblöjorna, alla leksaker på fel plats, alla tårar.. Vi har skapat så många minnen - så mycket vackert att rysa över, le åt och gråta till. Amningsstunder, sparkar inifrån magen, otrolig smärta och obeskrivlig glädje vid världens coolaste förlossning, din första tand, dina första steg, och när du sade mamma för första gången. Lilla älskling, nu blir du bara större och vi ska skapa så mycket mer tillsammans. Vi ska överleva så mycket mer. Vi har en lång resa framför oss. Tillsammans, alltid tillsammans.

Nu vill du kliva upp ur badkaret.

Nu är min nostalgitripp slut.

Nu är det dags att ge järnet igen.

♥