Jag sitter hemma i mitt vardagsrum. Det är så harmoniskt här. Jag känner mig så hemma här, och det är skönt att äntligen känna ett sådant lugn. Lyssnar på Nordmans vackra låt "den sista du ser" och drömmer mig bort. Jag njuter av tystnaden, men saknar Jolines skratt och små fötter mot golvet. Hon kommer snart hem och jag har hunnit få riktig abstinens. Ett dygn utan henne, sedan blir jag rastlös. Det är inte längre skönt att vara själv, det är inte skönt med tystnad - jag vill ha henne här. Det är inte riktigt hemma, när hon inte är här. Och det blir aldrig på samma sätt, utan henne. Vackra barn.