Med rätt kläder kan vi dölja kärlekshandtagen. Med en bra push up BH, är det ingen som anar sönderammade bröst. Våra bebis-bristningar (som jag hävdar är tatueringar för att vi ska minnas de allra vackrast som nånsin hänt oss mammor), finns väl dolda under tunikor och stickade koftor. Vi slänger inte fram brösten i fikarummet på jobbet och låter våra arbetskollegor spana in hur långa tuttarna blev efter bebis-amning. Vi är trygga där, med kläderna på. Med våra svarta "räddare i nöden" tröjor och i favoritjeansen.

Men på badhuset försvinner tryggheten. Min trygghet. Och istället blir jag ödmjuk. I bebispoolen plaskar vi mammor, och där känner jag en slags samhörighet och förståelse. Ingen utav oss verkar trivas speciellt bra, där vi försöker räta på oss för att magarna ska se plattare ut. Vi sitter ändå där, på den där kanten och lekar tittut med bebisen, storasyskon och andras ungar. Trebarnsmorsan i de slimmade jeansen som alla avundades i kön, visar nu upp ben med både celluiter och ytliga blodkärl. Hon är såklart fortfarande fruktansvärt snygg, och tänk vad hennes fantastiska kropp fått utstå. Vad hon är stark. Vad vi är starka. På något sätt blir vi alla, mer eller mindre, av samma skrot och korn, just precis där, i badhuset. Vid kanten av barnpoolen.

I duschen blir det ännu mer tydligt. Mitt i all nakenhet. Utsatthet. Obekvämhet - så kommer arbetskollegan in, och den gamla ovännen från gymnasiet. Där står man och försöker schamponera, trots allas blickar. Eller, känns de bara som de tittar? När nyblivna mamman går förbi med liten bebiskula kula, nickar man och ler förstående. Och där, bland alla platta bröst, långa bröst, bristningsrandiga rumpor och rynkiga magar - finns ett systerskap. Ett jävla girlpower. Åtminstonde känner jag, och upplever den. Vi måste peppa varandra, vi måste höra ihop.

Fan vad tuffa vi är.