Jag sitter på min balkong och lyssnar på Sophie Zelmani. Hon påminner mig om platser, människor som stod mig nära och minnen. Vackra. Miserabla. Jag bara njuter och jag vet inte av vad. Jag är ensam här men känner mig mindre ensam än någonsin förut. Jag är bara så tillfredställd med det som är nu. Så otroligt nöjd. Ibland saknar jag, och drömmer mig bort.. men mest utav allt, fascineras jag och är stolt över mig själv. Jag är 18 år; Joline, min prinsessa, är 2,5 år gammal. Hon mår hur bra som helst. Hon är hur bra som helst. Oavsett vad alla andra säger, vad "de" tycker och tänker, så är hon mitt "kvitto" på att jag är den allra bästa mamman. Det är jag.