Det är så underbart att vakna på morgonen av Joline som ropar efter mamma. Av världens finaste unge, som vet, trots att hon somnade hemma hos sin pappa på kvällen - att mamma ska vara där på morgonen. Så hon ropar. Och väntar. Och när jag kommer in på hennes rum för att ta upp henne så blir hon jätteglad och samlar ihop snuttefilt, speldosa och gosedjur och sträcker sedan upp sina armar mot mig. Sedan är hon bara så glad. Så pussig, så kramig och helt obeskrivligt ljuvlig. Och varje morgon påminns jag om varför jag kämpar. Varför det är så värt det. För henne, såklart. Jag känner mig aldrig någonsin rikare, än vad jag gör i det ögonblick då hon får se mig och när jag vet att hon har längtat. Att vi behöver varandra. ♥