Här sitter jag. Skrattar och gråter på samma gång, på riktigt. Lyssnar inte alls på någon ”gråt musik”, tvärtom, så lyssnar jag på Noice – Bang Bang Boomerang. Det finns ingen ordentlig andledning till dessa tårar, förutom en tom, genomträngande känsla som känns i  det här rummet. Nu sjunger Winnerbäck för mig. Och jag fortsätter hulka och skriva, så att ni kan läsa om dessa tårar.

Det är skönt att vara ensam. Med Winnerbäck och den där tomma känslan. Joline sover – min finaste prinsessa. Jag ska snart gå och krypa ner hos henne och känna hennes varma andetag på mitt ansikte. Och känna hur det värker i hjärtat för att jag älskar henne mer än livet. Mer än några ord på den här bloggen, mer än mitt eget förstånd.