Jag minns den första, galna kärleken.
Jag sitter som vanligt uppkrupen i soffan med filten, tofflorna och laptopen. Lyssnar på kärleksballader som för minnet tillbaka till den första, riktiga, obesvarade kärleken. Alla har vi varit där. Jag var 11 år när jag träffade den där blonda killen som vände upp och ner på hela världen. Det tog mig sedan 3 år, 4 dagböcker, många tårar, fniss och dåliga försök till att få honom intresserad innan jag slutligen släppte honom och gick vidare.
Världen var så liten då och innefattade bara honom. Jag var övertygad om att han var den enda killen i världen som någonsin skulle tilltala mig. Jag var tvärsäker på att jag alltid skulle älska honom. Bara honom. Varje kväll skrev jag självdestruktiva texter om hur livet skulle bli utan honom. Varje kväll tittade jag på urklipp från skolkatalogen och på en bild från han var bebis. Sedan kom tårarna och drömmarna, om oss. Hans namn fanns överallt - på alla böcker i skolan, i skåpet, på armar/händer/ben och på stora "hyllningsaffischer" på mina väggar. Jag lyssnade på hiphop låtar och relaterade alla texter till honom. Jag pratade med mina bästa vänner, om oss och vår framtid.
I skolan sprang jag och bästisen efter honom och smög utanför hans lektioner. Vi väntade på att få se honom när han skulle gå från skolan. Vi fnissade bakom hörnen och satte oss bredvid honom och hans vänner i cafeterian. Jag gick förbi hans hus flera gånger varje dag och jag tittade på hans fotbollsträningar, innebandyturneringar och bandymatcher - så ofta jag kunde.
Jag var besatt. Han var allt. Och idag när jag tänker tillbaka blir jag lite rädd för mig själv. Men, jag antar att denna "besatthet" tillhör den första, riktiga, obesvarade kärleken. Det är så svårt att förklara i ord hur mycket det krossade, förstörde, bröt sönder och skadade inuti att inte Han, prinsen av världen, ville ha mig.
Jag vet egentligen inte varför jag delar med mig här på bloggen, men det är så roligt att tänka tillbaka på. En svunnen tid som ändå känns och är så nära. Dessutom tror jag att de flesta känner igen sig, på något sätt. Om ni vill får ni gärna berätta om er första kärlek. Alltid roligt att läsa era erfarenheter!
Min första, obesvarade kärlek varade hela vägen från ettan upp till nian. Jag kunde inte släppa honom så länge han fanns i min närhet. Visst försökte jag intressera mig för andra killar då och då, men ingen kunde mäta sig med honom! Dock var han en "total jerk", i alla fall på den tiden. Men det insåg jag först senare. Nu ser jag på facebook att han har en vacker tjej som han bor tillsammans med och verkar lycklig. Det gör mig glad :)
Gud, vad kul att läsa. Det där minns jag, och du minns nog vem min första obesvarade kärlek var :( Usch, vad hemskt det är när man tänker efter. Jag känner exakt igen känslan av att vara sådär desperat av någon som inte ens la märke till en, när man själv höll på att falla ihop av fjärilar i magen när man går förbi varandra... :S Nu är han nog faktiskt ingenting särskilt. Känns konstigt att säga så, men vi pratar lite ibland, men jag glömmer till och med att jag en gång kände så. Dagböckerna var behövliga :)
min första kärlek, jag var kär i honom över tre år. han va kompis med min kompis, o ett år äldre. jag föll som en fura för honom, åh gud. så vacker han var. gjorde allt för att få reda på saker om honom, satt i trappuppgången, smög omkring i hans områden, och höll på som tusan. han gillade ju dock inte mig. han var inte populär, & heller inte snygg, men för mig va han den vackraste, gick inte en minut utan att jag tänkte på honom. har gråtit floder för ohnom. även om jag nästan aldrig vågade prata med honom. sparade alla msn konversationer med honom. haha sån tönt man va. sen försökte jag glömma honom, men det gick inte. kommer ihåg, en gång. ett speciellt minne, som gör mig varm, även om jag är otroligt lycklig med min fästman nu. jag hade följt med honom min kompis o en annan kille som va jättekär i mig då, som jag aldrig brydde mig om, o kolla på när killarna hoppade med cyklar o sånt . Han jag gillade klarade en "no fot cancan" eller va de nu hette, för första gången, o han sa att "det var jag som gav honom tur, o jag skulle följa med ngn annan gång med "
åh. those days..
