Jag tror att alla mammor som separerat från den biologiska pappan känner igen sig i detta. Jag är så otroligt rädd för att bli ersatt. Jag är livrädd för att inte räcka till och att kunna vara närvarande, hela tiden, när Joline behöver mig. Jag vill vara där när hon drömmer mardrömmar, när hon tappar sin första tand, när någon varit dum i skolan, den första tonårsfyllan.. Jag vill vara den som går och shoppar skolavslutningskläder och som skjutsar och hämtar till första discot. Jag kan inte vara fysiskt närvarande hela tiden, eftersom att Joline har en pappa som även han vill vara närvarande. Vi får dela på tiden med vår älskade prinsessa och försöka träffas tillsammans, alla tre, så ofta det går, för att det ska bli så bra som möjligt för alla tre. Ändå - känns det aldrig rättvist.

Missuppfatta mig inte. Jag vill inte för allt i världen ta ifrån Joline hennes pappa. Jag är så otroligt glad att Andreas inte har vänt oss ryggen och sagt upp kontakten med Joline. Jag skulle slåss som en tiger för att de skulle ha en bra relation. MEN - det tar inte bort saknaden när hon är hos honom. Och det tar inte bort rädslan över att inte kunna vara den där halvtidsmamman som räcker till på heltid.

Jag kommer att dö inombords den dagen Joline säger "Pappas tjej Anna och jag ska köpa kalaskläder idag..". INTE för att jag inte blir glad för Jolines skull eller för att jag vill frånta henne bra relationer med andra vuxna, utan för att jag helt enkelt är så jävla jävla jävla rädd att hon ska tycka jag är sämre. För att hon ska ersätta mig med någon annan och för att hon ska tycka att jag är otillräcklig. Jag är så rädd.